På bröllopsbilderna hemma i lägenheten i Eskilstuna syns två par händer vila på den runda gravidmagen. Josephine Nilsson, 31 hade länge drömt om att bli förälder och såg fram emot att möta sitt lilla barn. När det var dags att åka in till förlossningen i juli 2016 kände hon sig lugn och harmonisk och trygg med att hon tagit tag i sin förlossningsrädsla innan det var dags.
– Allt kändes helt rätt. Jag hade skrivit ett förlossningsbrev som jag tog med mig. Jag var oerhört lycklig, glad och förväntansfull, säger hon.
Men förlossningen och tiden på BB blev i stället en mardröm. Tvärtemot den lycka hon väntat sig kändes allt bara svart. Hon kunde inte förlika sig med att hon var någons mamma och hon hade inga känslor för sitt lilla nyfödda barn.
– När jag väl tittade på henne kände jag ingenting. Inte att hon var söt, inte att hon var ful, ingenting. Jag kände inte att hon var min eller att vi hörde ihop på något sätt. Ska jag ta hand om dig nu, tänkte jag.
Flera gånger packade jag min väska för att dra. Jag kände att de andra skulle ha det bättre utan mig.
Så här i backspegeln tror Josephine Nilsson att hennes förlossningsdepression utlöstes redan under sluttampen av själva förlossningen. Förlossningsskedet drog ut på tiden och tömde henne helt på krafter.
– Den började bra och jag var inte alls orolig trots att jag haft förlossningsrädsla. Men sedan började folk springa in och ut, ingen läste mitt förlossningsbrev, det var fyra olika team med personal som löste av varandra och precis när jag började känna mig trygg med någon av dem var det dags för skiftbyte och jag blev lämnad ensam längre stunder.
Hon fick hög feber och började må riktigt dåligt.
– Förlossningen var väldigt traumatisk för mig. På slutet bara skrek jag, ta ut henne, skär ut henne. Jag fattade ju att det skulle vara smärtsamt att föda barn, men det här var någonting helt annat. Det kändes som tortyr.
Bebisen förlöstes efter många om och men med hjälp av sugklocka. Det lilla barnet mådde bra men Josephine var helt dränerad på både känslor och ork.
– Hon hivades upp på mitt bröst och jag kände mig bara tom. Jag undrade varför min man grät av lycka när jag själv bara kände tomhet, säger hon.
Tiden på BB upplevde Josephine som mycket stressande. Hon vågade inte sova eftersom hon tyckte att hon måste ha koll på bebisen dygnet runt.
– Jag sov inte en blund utan låg och funderade på mina känslor. Jag var virrig och kände mig konstig. Jag fick panik när min bebis och min man skickades iväg på provtagning medan jag var och hämtade frukost. Jag trodde någon kidnappat mitt barn. Dessutom var de på mig hela tiden om amningen och jag var helstressad.
Eftersom det är vanligt att nyförlösta mammor drabbas av viss nedstämdhet efter förlossningen var det ingen som gjorde någon större affär av Josephine Nilssons mående.
– Man har ju hört talas om babyblues, att man blir deppig och gråter för allting efter att ha fött barn och jag fick höra att allt var normalt, säger hon.
Den lilla familjen åkte hem från sjukhuset efter några dagar.
– Det var då mitt helvete började på riktigt, konstaterar Josephine.
Den nyblivna mamman fick återkommande panikattacker, kände sig värdelös och tyckte inte att hon kunde handskas med den lilla.
– Jag ville så gärna amma men kunde inte. Det var en sorg för mig. Jag kände mig misslyckad och tvivlade på mig själv som mamma. Varför ska jag ha henne, tänkte jag. Jag var rädd att mina misslyckanden skulle skada henne i längden. Jag klarade inte av att hon skrek, jag klarade inte av att byta blöjor. Det blev helt fel i mitt huvud och jag ville bara lämna över henne till min man som fick vara både pappa och mamma.
Josephine Nilsson uppsökte vården vid flera tillfällen efter påtryckningar från anhöriga och snart fick hon diagnosen förlossningsdepression. Hon tyckte dock att hennes tillstånd möttes av tvivel och ifrågasättande och hon upplevde att hon slussades hit och dit inom vårdapparaten.
– Jag var på vårdcentralen och jag var på psykakuten säkert 20 gånger. Jag tycket livet gick emot mig. Jag klarade inte av någonting, kände mig utmattad och ville bara vara ifred, berättar hon.
Påfrestningen blev även stor för resten av familjen.
– Flera gånger packade jag min väska för att dra. Jag kände att de andra skulle ha det bättre utan mig, att deras liv skulle bli bättre om jag inte fanns i närheten.
– Jag har min man och min mamma att tacka för allt. Detta har tagit väldigt hårt även på dem, jag är så tacksam att de stått ut och att min man orkade stanna kvar.
Så småningom kom det fram att Josephine Nilsson hade problem med sköldkörteln vilket kan framkalla förlossningsdepression, liksom en traumatisk förlossning och tidigare erfarenheter av depression eller annan psykisk ohälsa.
– Så här i efterhand ser jag att allt stämde på mig. Jag hade till exempel haft en tonårsdepression men jag hade aldrig hört talas om förlossningsdepression.
Jag är ledsen och arg över att ha blivit berövad på hennes första år.
Det tog över ett år innan Josephine Nilsson kom ur den värsta fasen av förlossningsdepressionen.
Vändningen inleddes när de antidepressiva läkemedel som ordinerats började verka och när rubbningen i sköldkörteln dämpades. Efter lång tids köande fick hon även komma på samtalsterapi hos en psykolog inom öppenpsykiatrin.
– Jag fick vänta nästan två år på en tid, men det var en jättebra psykolog, säger hon.
Josephine Nilsson minns ögonblicket då hon kände att livet höll på att återgå till något normalt igen.
– Det var en dag vid den här tiden förra året när vi satt i soffan och julpysslade. Plötsligt kände jag bara en så otrolig stark kärlek till mitt barn, den bara sköljde över mig, det var så mäktigt och överväldigande. Jag satt med henne i famnen och bara hulkgrät av glädje.
I dag har dottern blivit 2,5 år och Josephine Nilsson vill nu ta igen all föräldratid som gått förlorad.
– Jag är ledsen och arg över att ha blivit berövad på hennes första år. Nu vill jag vara med henne så mycket som det går och jag längtar efter att lära känna henne till hundra procent.
Det har varit en sådan hjälp, lättnad och tröst att prata med andra mammor.
En källa till kraft i allt det mörka har också varit att komma i kontakt med andra mammor som råkat ut för samma sak. För Josephine Nilsson är långt ifrån ensam. Enligt forskningen drabbas mer än var tionde nybliven mamma av förlossningsdepression.
– Det har varit en sådan hjälp, lättnad och tröst att prata med andra mammor. Det finns så mycket skuld och skam i det här och den tystnaden måste brytas.
Josephine Nilsson stödjer den ideella organisationen ”Mamma till mamma” som arbetar just med frågor som rör förlossningsdepression och psykisk ohälsa bland gravida kvinnor och nyblivna mödrar.
– Nu när jag mår bättre vill jag ägna mig åt att hjälpa andra. För det här måste höras, tabut måste bort.
[fakta nr="1"]
[fakta nr="3"]