Julklappshoppning i tidigvintermorgon på Stjärnholm
Snön ligger decimetertjock på grenarna och solen har inte orkat upp ännu. Det tidig morgon Annandag Jul men Frida Belin och Sara Skarfors är redan igång och förbereder sig inför Julklappshoppningen i Stjärnholms ridhus.
Klockan är bara åtta på morgonen när Frida Belin och Sara Skarfors fodrar gotlandsrusset Imilia som smackar gott av nytuggat hö.
Imilia är vår foderhäst, säger Frida och Sara.
Det nioåriga gotlandsrusset Imilia ska tävla idag i Stjärnholms traditionella Julklappshoppning, en tävling som samlar både ungdomar och vuxna. Frida och Sara rider på Imilia en gång i veckan, nu när det är tävling blir det förstås lite nervpirrande även om båda har ridit i tre år.
Vi rider 35 minuter en gång i veckan, det är jättebra på Stjärnholm, säger Frida och Sara.
Det finns hoppkurser och dressyrkurser men också annat, som brännboll och sådant.
Från stallet på Flättna är det några kilometers promenad till ridhuset vid Stjärnholm. Flickorna turas om att rida på Imilia och får sällskap av Saras pappa Mikael när de ger sig av i vinterlandskapet som ännu inte börjat få färg av en gryende soluppgång.
Istället är nästan blått i luften längs strandängarna vid Stjärnholmsviken.
Frida och Sara är framme vid det stora ridhuset efter en halvtimme. Då är stallet redan nästan fullt av kompisar och föräldrar och så en och annan stolt farmor, farfar, mormor och morfar. Alla har en julklapp med sig, det är priserna som delas ut efter tävlingen.
Inne i en box står Pernilla Karlsson och flätar manen på Tinker, en nioårig Tinkerhäst som ska vara med och tävla. Det gäller att vara vacker, sådant ger stilpoäng och kan vara avgörande i tävlingen.
Frida och Sara leder in Imilia i en ledig box, sedan är det dags att börja bygga banan. Tävlingsledaren Emily Doyle berättar hur höga hindren ska vara, hur många de är och var de ska placeras ut. Det är ganska tunga hinder så några av de vuxna hjälper till att bära.
Eftersom de stora hästarna rider först börjar man bygga 90 centimeters hinder, det är ganska högt och når ungdomarna upp till midjan ungefär. Sedan sänks höjden till 70 och slutligen till 50 centimeter.
Vi kommer att hoppa med 50 centimeters hinder, fast Imilia klarar av 80, säger Frida.
På läktaren sitter alla kompisar som också ska tävla och väntar på sin tur. Det är lite kallt att sitta still och så stiger spänningen.
Jag är nervös, erkänner Sara, men det ska man vara.
Frida får hjälpa till nere på banan, hon håller i en liten röd flagga och visar när det är klart för start och när ekipaget går i mål. Ur högtalarna börjar det strömma musik, det jul och Ulf Lundell sjunger Snart kommer änglarna att landa och det stämmer ju precis.
För även om det är nervöst innan så försvinner den känslan när man sitter på hästen. Både Frida och Sara har klarat de här höjderna förut, och landar gör man ju alltid.
När jag är i luften tänker jag mest på nästa hinder, säger Frida.
Så jobbar vi med nyheter