Syrenerna har slagit ut i full blom och det doftar hägg. Trosaån slingrar sig i sakta mak ut mot Östersjön. Solen lyser från en klarblå himmel och det är varmare här än vad det till exempel är på solsäkra Solkusten i södra Spanien.
Trosa är sött så här års, och brukar hamna högt upp när svenska resmål och vackra städer ska utses. Att spankulera i Trosa är nästan som att bli inklippt i någon av Inga Lindström-filmerna. Det är som en filmkuliss, som om man inte tror att det är verkligt utan är på låtsas.
Det finns gott om vackra platser i Sörmland: Simonsberget med sitt lodräta stup och med hänförande utsikt över skog och koja, Femörehuvud med sin obrutna horisont och en känsla av evighet.
Vackra platser kan innehålla olika ingredienser, som ger tid för kontemplation, eller som häromkvällen när en grupp utövare utförde yoga vid strandkanten till Stadsfjärden på Brandholmen i Nyköping samtidigt som solen dalade.
Centrala Trosa kvalificerar sig till en av de platser som är vacker. Men vackrast? Nej.
Den absolut vackraste platsen och själva juvelen i den sörmländska kronan är parken och vattenfallet vid Storhusqvarn. Det är kontrasterna som gör platsen: det rasande fallet, den spirande grönskan, Anna Lindh-platsen intill.
Men den ska beskådas nu. Nu blommar magnolian, nu yr skummet från fallet efter vinterns snösmältning.