Tänkt så olika lokalrevyerna kan vara. Nu tar Trosa över, när Nyköping och Oxelösund spelat klart, men har rätt lite av lokalt material och inga riktiga skandaler att redovisa. Va, finns det sådana politiker och tjänstemän just där?
Desto mer erbjuds ett musikaliskt revykalas med i första hand ambitionen att roa sin publik pang på rödbetan i nästan tre timmar med en halvtimmes fikapaus. Med färggrant ljus, välfungerande bildspel, lite showdans och massor av klädbyten, en tajt orkester och högt tempo in med nästa nummer.
Och nog var det revy med innebörden återblickar som dominerade på premiären i Tomtaklintskolans aula i lördags eftermiddag.
Jätteroligt i sig var det inte hela tiden i dessa omfattande låtkavalkader. Men samtidigt var det nyttigt att bli påmind om hur sårbara vi blev av att Södertäljebron var avstängd. Och roligt att pandorna verkar ha räddats i Kina tack vare kloka beslut. Och typiskt för Sverige med skandaler och beslut om till exempel inseminering som sedan inte följs.
Tveklöst fick vi också bevis gång på gång på hur suverän orkestern var på alla tvära tempoövergånger och på att kasta sig mellan olika stilar.
Ja, en mycket stor del av behållningen med revyn kom från sången och musiken, i år också med mer av stämsång och doakörer som lät bra för det mesta.
Omedelbart tappade jag räkningen på alla hitlåtar som kom, ibland från dansbandssvängen och oftare från rock och pop. Vitsen var ofta hur fint den nya texten passade in. Vi vill ha ishall, löd refrängen gång på gång med lån från Mackens dröm om en husvagn. Go Go, Pokemon Go passade perfekt ihop med gamla rock-dängan Johnny B Goode.
Och så visade det sig strax före finalen att Marcus Fernholm var en hejare på att sjunga och spela och dra upp rockandroll-farten på Little Joe from Chicago, ja så att Robert Wells kan slänga sig i väggen.
Alltså: sju vilda hästar fordras för att dra mig till en schlager-festival. Men jag åker gärna igen till Trosa-revyn, som också med sådan glädje hyllar Björn Skifs och hans Badrock. Grejen är förstås att jag och stora delar av publiken är i den åldern då just hitlåtarna är det vi vill höra och nostalgiskt minnas hur det var. Minsann kom inte också Greased Lightning.
Sedan har revyn i sig sina begränsningar, eller kanske det är jag som inte tål så stora doser av rena ordvitsar. Det gäller också för publiken att gärna gapflabba mer åt buskis, åt sex och fylla. För i en revy hör sådant till. Liksom det kärleksfulla numret om en alternativ tvåsamhet kring ett barn.
Och man lutar sig rätt tungt mot sketcher utifrån för de allra bästa numren. Hela ensemblen var på topp i satiren över hur en snällt planerad julfest kan saboteras av alla krav från de anställda.
Sist några minnesvärda pärlor. Som Line Tiilikainens ständigt glada men lätt korkade grannfru som inte förstår hur hennes nya leksak hänger ihop med stavmixern Sebastian. Aina Sjölund är franskt överklassig som hundägare men också pilsk prästfästmö och sjunger allra bäst.
Överträffar sig själv tror jag Mirko Pansera gör i sången Stadens hus, inte som Tommy Körberg, men BRA. Han är också kul som Bobby von Silfverfjerth, en överklassare från Stockholm på tillfälligt besök i Trosa med sin docksött 08-snorkiga flickvän. Här är Emma Lundström sylvass, men hon gör också en bortskämd flicksnärta som tror hon tagit studenten.
Helene Nilsson kan ha mörkt bett i sin sångröst men är festlig som mjölkkossa med Arla-hat och vräkig som fylltratten som hamnar på vinprovning.
Revyns veteraner och de enda som varit med alla fem åren är Lena Henriksson och Christer Wigström. De återkommer som det gamla rappkäftade kärleksparet Asta och Birger och är dråpligt omaka som det ska vara i buskis. De bär upp massor, och allt är inte lika bra. Men hon har rutin för att vara nyttig överallt och har en perfekt tajmning för att hålla i hela vinprovarnumret.
Samma tajmning fast med större pådrag skrattar jag gott åt hos Christer Wigström som chockerad präst och som gubbe som inte kan dansa tango. Han är ju också revypappan som ska hyllas för att det alls finns revytradition i Trosa. Vad jag kan minnas har han också nu regisserat fram den hittills bästa föreställningen.
Fride Jansson