Kenneth Bodin, drivande i Nyköpings stads teater, har valt Franz Kafka. För den nyskrivna pjäsen "A cup of Kafka" är nämligen inget annat än ett försök att dyka in i Kafkas överhettade och snåriga hjärnvindlingar.
Man bör känna sin Kafka rätt väl för att hänga med i pjäsens snabba vändningar. Som i ett kaleidoskopiskt drömspel får vi betrakta Kafkas nattliga skrivångest för att i nästa sekund kastas rakt in i en av hans historier och sedan följa med honom ut ur den igen. Den plågade författarens inre monologer blandas med fragment ur hans publicerade texter och liv och verk flyter ihop till en hallucinatorisk helhet.
Det är ett spännande grepp, men inte alldeles enkelt. Och föreställningen hade mått bra av ett utomstående regissörsöga som kunnat förtydliga och strukturera pjäsen. Nu blir det ganska ojämnt och ibland förvirrat. Knappt har vi hunnit möta Kafka som person innan vi skickas in i en av hans berättelser. Vad är vad?
Tillsammans med skådespelarna flyter vi in och ut ur Kafkas medvetande, drömmar och texter. Det är som ett möte mellan "Alice i Underlandet" och den amerikanska filmen "I huvudet på John Malkovich".
Själv fastnar jag för två scener. Den första är familjescenen där personen Franz blir mer tydlig. Kenneth Bodin och Karin Fichtelius är mycket bra i rollerna som kolerisk och grinig fader och en nervös men rätt oförstående mamma som försöker mildra konflikterna.
Franz själv spelas av Jacob Hellichius som gjort sin författare till en plågad och lite trubbig figur. Det är ett trovärdigt porträtt, men också lite anonymt. Vem Franz Kafka egentligen var, innerst inne, blir i alla fall inte jag klokare på.
Min andra favoritscen är det ganska långa utdraget ur "Slottet" som upptar nästan hela andra akten. Det känns skönt att få vila i en enda scen, och berättelsen illustrerar dessutom väldigt bra Kafkas värld av märkliga förordningar, absurda övergrepp, obegripliga tillstånd, maktmissbruk och lidande.
För det Nyköping stads teater lyckas bäst med i sin förställning är just att fånga stämningen i Kafkas författarskap. Dels i den genomgående känslan att inget är vad det synes vara i världen och att allt är absurt. Men också i själva scenografin där byråkratins grå dokumentlådor utgör själva fonden och snön i scenen ur "Slottet" består av hopknycklade och bortkastade manuspapper. Jag gissar att det är ungefär så det skulle ha sett ut om man lyckats ta sig in i Kafkas hjärna.