Kalevi ett ovälkommet barn

Kalevi Leppänens bidrag till Forskningsarkivet i Finland inrymmer mycken tragik. Han berättar om sin uppväxt i Karelen och hur familjen tvingades fly när ryssarna kom i samband med andra världskriget. Berättelsen handlar också om en ovälkommen pojkes känslor och vedermödor i denna kaotiska och mycket hårda tid.
Finska litteratursällskapet och Karelska sällskapet ville ha berättelser om flykten från Karelen för forskningsändamål och för att ge ut en bok.
Jag försöker skildra hur jag upplevde det och vad som hände kring mig i berättelsen Från moderlivet till kriget, berättar Kalevi där vi sitter i hans och hustrun Eilas bostad i Nyköping.

Kalevis mamma gick bort då han var sju år och pappan då Kalevi var tio år. De var sex barn där alla var under 13 år. De placerades ut i andra familjer och Kalvi följde med pappa och hans nya fru till en stor gård i Karelen. Men pappa ville inte ha honom och hittade en annan plats åt honom hos släkten på en större gård. Inte heller där ville man ha honom men han fick stanna och arbeta, troligen mer än de vuxna på gården.
När man är ung pojke är det inte så roligt att vara ovälkommen, konstaterar Kalevi.
På gården odlades sockerbetor, bland annat, och Kalevi minns hur han kröp i landet bland betorna.
I sysslorna ingick också att ta ut och hem korna från storskogen. En dag, det var mörkt och regnigt, hittade han inte korna. Han gick vilse men kom av en händelse fram till en koja i skogen där det bodde en gammal gumma. Hon tog hand om honom och skulle få stanna över natten. Men av rädsla för pappans bror vågade han inte stanna utan gick hem utan kor. Men han fick ge sig ut igen och leta.
Jag har aldrig gråtit så mycket som den kvällen. Jag hittade en hölada och bäddade ner mig i höet. Varför hjälpte inte pappa mig i den här situationen? frågar han sig.
Morgonen därpå väntade korna utanför staketet. Men nattens kyla och fuktighet gjorde att Kalevi blev sjuk och fick hög feber.
Kalevi berättar om hur farmor ville att han skulle försvinna från gården.
På hösten 1939 blev det oroligt. Pappas bröder blev inkallade och jag fick göra allt arbete ensam. Jag fyllde 15 år den hösten, berättar Kalevi vidare.
En morgon vaknade han av att fönsterna skallrade. Ryssarna bombade några mil därifrån.
Rädd eller inte, jag tyckte nästan att det var spännande. Bombplanen flög över vår by och så började flyktingarna komma. Men det brådskade inte för vår del.