Kalle och Bengan är bäst när de finlirar
Sådant blir det inte ofta, speciellt inte när biljetterna kostar över trehundra. Men Kalle Moraeus och Bengan Janson har något som drar den stora publiken.
Bredden och folkligheten är en förklaring. De var ett samspelt komikerpar med sitt mellanprat, smågnabbades och gjorde ett crazynummer av att välja musik till att göra slut med en tjej. Allt var inte på topp men det bidrog till en rolig kväll.
Viktigare var att de kan spela vad som helst. I rutig skjorta men lika gärna smoking. En dragspelsvals av Richard Galliano. Eller klassiska klarinettpolskan med tjuvnyp åt varandra.
Alla i publiken bör ha kunnat hitta något. Så om kärlekssången till Beatrice var för mesig för mig, tände jag i stället på draget i Birdland med härligt hottat dragspel och klös från alla i bandet.
Och de som direkt i början protesterade mot det höga ljudet i Hjortingen kanske njöt av lugna meditationen ur operan Thais som fiolsolo. Bra var det, men onödigt sötsliskigt och dessutom dränkt i rött ljus; vackrast var klarinettsolot.
Operaparodin var kass, tyckte jag, eftersom rösten sprack. Men desto bättre var Kalle Moreaus i sången om Rågsved à la Sonya Hedenbratt.
Bengan Janson var smårolig som glad amatör av Hasse och Tage. Men han sjöng himmelens vackert och okonstlat i Misty med svenska texten Se på mig. Och så spelade han dragspel som en gud i Tico Tico och Novelty Accordion.
Mer av detta finlir hade jag gärna hört. Och ännu mer av fiolen med glöd à la Roby Lakatos.
Så jobbar vi med nyheter