Det är måndag morgon våren 1980. Karin och Sofie har känt varandra hela livet, de bor grannar på gårdar utanför Stigtomta. Flickorna lägger sista handen vid sina permanentade kalufser, slänger skolväskan över axeln och går till bussen som tar dem till Oppebyskolan.
Nu är det måndag morgon våren 2014. Karin och Sofie har tagit ledigt från sina jobb och åker tillsammans i Karins bil till Oppebyskolan. Med spänd förväntan och med handväska över axeln går de sida vid sida in i huvudbyggnaden.
Mycket är sig likt – lukten, ljuset och planlösningen. Men matsalen känns mindre och eleverna längre, kapprummet är luftigare och skåpen utbytta.
Karin och Sofie hittar hemtamt till expeditionen, där de ska möta skolans rektor Lennart Ström. På väg till hans arbetsrum fastnar de vid klassbilder – från 1981 och framåt – som hänger inramade på väggar. Karin och Sofie konstaterar att skolan förra läsåret bara hade tre avgångsklasser, jämfört med åtta år 1980.
Oppebyskolan byggdes 1969 för 18 klasser. Nu är skolan inne på sin sista termin som högstadium och Karin ville besöka skolan innan avslutningen i juni.
34 år har gått sedan Karin och Sofie senast var inne i byggnaden, men Lennart känner fortfarande igen dem. Trion tar plats i hans arbetsrum. Karin har förberett sig inför mötet, har skrivit ner fråga efter fråga, på flera sidor i ett linjerat A4-block. Men mötet blir mer ett samtal än en intervju.
De pratar övergripande om svensk skola – diskuterar tänkbara orsaker till att 15-åringars kunskaper kraftigt försämrats, bollar olika betygsystems för- och nackdelar, informerar sig om skolpersonals arbetsvillkor, såsom utbildningar, löner och arbetstider. De funderar högt över hur Nyköpings nya högstadium kommer att bli.
De pratar mest om Oppebyskolan. De får veta att – förutom Lennart – så arbetar Roland Farke och Stefan Omberg fortfarande kvar. Sofie och Karin namnger lärare de särskilt minns, bland andra specialläraren Sigvard Frisk, och konstaterar att bra lärare var vuxna som lyssnade på elever och förklarade så att alla förstod.
Då och då säger Karin och Sofie något om sin egen skolgång. De berättar att de under högstadietiden inte kunde förlika sig med att just deras klass från mellanstadiet splittrades, att de upplevde skolan som kravlös och kände sig övergivna av många av skolans vuxna. De beskriver sig själva som stökiga i skolmiljö, säger att de ofta störde på lektioner och bland annat eldade upp blad ur klassboken, i vilken närvaro och frånvaro fördes in.
– Vi skäms inte över hur vi var och vad vi gjorde. Det var rätt oskyldigt. Och det har ju gått bra för oss ändå, konstaterar Sofie och Karin.
Lennart kan inte ge dem svar och förklaringar på alla frågor och funderingar. Men han kastar allt i ett annat ljus, försöker få dem att se på sin högstadietid från ett annat håll. Han tror att dåtidens personal ställde tydliga krav och var engagerade, tror att 1980-talets skadegörelse och bråk på skolan snarare berodde på att skolan var "smockfull".
– Vi kanske hade en rätt bra grundskola ändå, säger Karin.
– Ja, det hade ni faktiskt, understryker Lennart.
Karin och Sofie ser sig om i huvudbyggnaden och vill gärna se in i en lektionssal innan de lämnar skolan. Lennart hämtar nyckeln till hemkunskapen.
– Vi hade väldigt kul här på Oppebyskolan, konstaterar Sofie och Karin när de senare lämnar skolan bakom sig.