Kärlekens närhet i dansen
Än återstår dock mycket skördearbete innan lantbrukaren stolt och levnadsglatt med Karlfeldt kan stämma upp i "Sång efter skördeanden".
Så om vi nu alla varit kvar i det gamla seklets Bondesverige, hade det knappast varit tid över för en hel kväll i Frustuna kyrka med folkmusik.
I söndags kväll däremot var det fullt möjligt tack vare många engagerade medverkande inom musik, dans och sång. Och publikens intresse var stort, så till den grad att extrastolarna knappt räckte åt alla. Vilket gensvar!
Vi visste ungefär vad vi kunde vänta oss av kvalitet på absolut betryggande riksspelmansnivå samt litterära och musikaliska påminnelser flera sekler bakåt i Sverige.
Bengt Pernfors behagliga röst från självaste predikstolen lockade fram gamle Samuel Columbus ur de dammiga skolantologierna och dennes tidlösa hyllning till de fem sinnenas glädje. Och vi fick också höra sådant som Anders Österlings värdiga hyllning till psalmodikonet och Harry Martinsons mustiga till dragspelet.
Och musikerna hade med sig mängder av gamla instrument såsom stråkharpa, vevlira, fiddla, lira da braccio, säckpipa och mungiga, nyckelharpor och olika dragspel, alla med sina magiska klangvärldar.
Den sidan vetter alltså åt klingande museum och åt Skansen. Och allt gott i det.
Det nya och djärva greppet, som jag uppfattade det, denna kväll var att av allt detta också försöka göra "en konsert för alla sinnen" och spegla livet i såväl helg som vardag och med kyrkorummet som ram.
Sådant kan bli problematiskt i vår sekulariserade tid men svarar också mot mångas djupt kända behov av stillhet, värdighet, andlighet. Och speciellt nästan hela första avdelningen blev något enastående i den vägen. Den inleddes med Psaltarens uppmaning att prisa Gud med sång, musik och dans och fortsatte med mycket av en gudstjänsts ordningsföljd
Allt flöt utan kommentarer eller avbrytande applåder, glädjefyllt men också värdigt, även de många dansade polskorna, men så hade de också närhet och stil, "tvärtemot senare tiders smaklösa fläng", som A.G. Rosenberg skrev i företalet till sin polsksamling.
Efter mellanliggande kaffe ville inte riktigt samma stämning infinna sig, när flödet i andra avdelningen ofta bröts av applåder. Visst fanns där djup, som i Eva Tjörnebos trosvissa koralvarianter och vemodiga "Visa från Venjan".
Och paret som dansade "Skriden långdans" bjöd på magiskt närhet, en kärlek i ögonkontakt och händer som hade Höga Visans erotik och samtidigt kyskhet som ett brudpars efter vigseln. Stryk alltså Benny Anderssons "Stjuls" och en del annat och gör en kortare enhet utan paus. Då håller helheten.
Så jobbar vi med nyheter