Kaxigheten lönade sig
I efterhand kan hon medge att det var lite kaxigt att bara skicka in sina dikter till Bon-niers förlag. Men det var ju deras lyrikutgivning som Cecilia Lindemalm gillade bäst. Och Det Stora Förlaget nappade. Men för en debutant är vägen till utgivning ofta lång.
Så när Cecilia Lindemalm valde att skicka sina dikter enbart till Bonniers tyckte hennes skrivarvänner att hon var vansinnig.
Jag är väl lite styv i korken av mig. Men när det gäller lyrik är det så tydligt att man sänder på olika frekvenser, och den lyrik som Bonniers ger ut känner jag mig besläktad med. Jag tänkte att om jag har tur så tycker de att det ändå finns något av värde i det jag har skrivit, berättar Cecilia Lindemalm.
Det har gått tre och ett halvt år sedan hon skickade iväg kuvertet med sina dikter. Och jodå, förlaget gillade vad de såg. Men för en debutant är vägen till utgivning ofta ganska lång.
Jag visste ju själv att dikterna inte var riktigt klara och förläggaren gav mig en klapp på axeln och sa åt mig att skriva om. Efter ett år träffades vi igen och då tyckte han att jag gjort för lite ändringar. Då gjorde jag en mer radikal rensning. Halva boken tillkom i det skedet.
Efter att förlaget tackat ja har hon fått vänta ytterligare ett och ett halvt år på utgivning. I dag kommer i detta vita, outsagda en tunn samling lyrik med pärmar av papp och ett fotografi av svällande blodröda segel på omslaget. 41 dikter som försöker fånga verklighetens overklighet. Cecilia beskriver den själv som en diktsamling om existensiella spörsmål.
När jag gick på skrivarlinjen på Biskops-Arnö brottades jag mycket med frågan om vad en diktsamling är. Mycket av den nya svenska lyriken är så fragmentarisk och lösryckt. Det mesta lämnas åt läsarens egen fantasi och det gör att jag ofta känner mig ganska otillfredsställd. Sen finns ju annan lyrik som formar sig till en lång berättelse, men det kändes inte intressant för mig. Då skriver jag hellre en roman.
En sådan håller faktiskt också på att växa fram i Cecilias dator. Hon började skriva på berättelsen om fyra människor redan 1999. Men det som då var tänkt som en ganska kort roman har idag svällt till 400 sidor.
Jag började skriva en snutt här och en snutt där. Sedan växte materialet okontrollerat över alla bräddar. Jag borde ha insett hur stort projektet skulle bli. Bara jag ska berätta om en man som går ut och köper korv så tar det elva sidor. Det gäller att se till att det faktiskt tar slut någon gång.
Det har det gjort nu. Cecilia har fått ordning på händelserna och människorna och håller nu på med skriva sig igenom de 40 kapitlen ett efter ett. Hon beskriver det själv som att hon vispar till meningarna.
Jag har kommit ungefär halvvägs och räknar med att bli klar under nästa år. Jag skriver ganska långsamt.
Det skulle förstås gå fortare om hon inte hade familj och jobb. Men en författare måste också kunna försörja sig. Just nu arbetar Cecilia fyra dagar i veckan som reporter på tidningen Miljörapporten. Dessutom recenserar hon litteratur, framförallt här i Södermanlands Nyheter men också i Hallands Nyheter. Nu ska hon själv bli granskad och bedömd.
Recensionerna känns inte så superviktiga för mitt skrivande, men på sätt och vis är det ju ändå en godkänt- eller underkäntstämpel i kulturvärlden. Så visst är jag nyfiken på vad kritikerna ska tycka.
Så jobbar vi med nyheter