Kerstin tog sig igenom kampen

Det börjar anspråkslöst. Vi talar om jobb. Kerstin Portnoff har arbetat inom teatern hela sitt liv och sett många uppsättningar under tiden, särskilt minns hon den hektiska tiden då alla ville se Phantom of the Opera på Sandrews där hon jobbade. Hon trivdes i den världen, även om hennes roll var av ekonomisk och administrativ art och inte den på scenen. Det är även så hon tänker fira sin 65:e födelsedag, lite grann i kulisserna efter 60-årsdagens baluns.
– Bland mina barn och barnbarn trivs jag bäst, efter att ha ätit en god middag.
Teatern har gått som en röd tråd, liksom musiken. Det var förövrigt rockstjärna och inte topp-politiker som hon trodde att hennes son, Daniel Portnoff, skulle bli. Dottern är sjuksköterska i Vagnhärad.
– Jag har lärt mina barn att stå med båda fötterna på jorden.
Vi konstaterar hur många öden en människa bär på. Kerstin förlorade sin pappa som 10-åring.
– Det har varit en saknad som kommit fram. Det var inget jag kunde ta in då.
När hennes eget cancerbeskedet kom för ungefär tre år sedan var chocken direkt.
– Jag hade ingen som helst beredskap för det. Jag kunde inte tro det. Jag var väl inte sjuk.
Turligt nog har Kerstin årligen gått på regelbundna hälsokontroller och på sin sista innan pensionen hittade man knölen.
– När jag fick reda på att jag hade ett och ett halvt år av cellgiftsbehandling efter operationen trodde jag att livet var slut. Det är väl något lutherskt över en, man ska inte tro att man klarar sig. Men det gjorde jag.
Överlevnadsinstinkten tog överhanden och nu sitter Kerstin där framför oss, i motljuset från augustisolen utanför den centrala Trosa-våningen. Ser stark ut, betydligt yngre än sina 65 år.
– Jag klarade det tack vare stödet från min familj och genom att prata med kuratorerna på Eskilstunas sjukhus.
Barnbarnen har hjälpt henne hitta tillbaka till livsglädjen, med deras okomplicerade sätt.
– Jag tappade ju håret också. Ett av mina barnbarn har en vana att hon brukade tvinna håret på mig för att somna. En natt när hon sov bredvid mig sträckte hon upp fingrarna för att göra det. I stället väckte hon mig och bad mig ta på peruken. Då fick jag gå upp mitt i natten och göra det!
Sådan tycks Kerstin vara, ständigt nära till skrattet men inte långt från allvaret. Som teatern.