Kikki får inte till julstämningen
Först förvånas jag av den höga medelåldern i Culturum. De flesta som hittat till Kikki Danielssons julkonsert på tisdagskvällen verkar ha passerat pensionsåldern.
Men när konserten drar
i gång förstår jag bättre varför det ser ut som det gör i salongen. Här finns ingenting av schlager eller gladlynt bjällerklang.
Det Kikki Danielsson och hennes tre musiker bjuder på är stillsamma julsånger i klassiska arrangemang.
Och inget ont i det. Den kan vara skönt med någon som tar julen på allvar och påminner om klassiska julsånger som fått stryka på foten under senare år.
Problemet är att själva musiken är så anonym, nästan opersonlig. Här finns inget som sticker ut eller gör en glad. Till och gospelinsatsen blir lite stelt baktung.
Och inte blir julstämningen bättre av att det helt saknas julinraming. På Culturums scen finns inte en uns av dekoration, bara den tråkiga mörka tygfonden som känns lika anonym som den musikaliska upplevelsen. Och så en högtalare som märkligt nog placerats precis i Kikkis egen ansiktshöjd.
Och som en sista retfull spik i kistan har Kikki Danielsson drabbats av en förkylning och tvingas ursäkta sin skrovliga röst.
Det som räddar kvällen är de personliga mellansnacken och de ärliga försöken att få publikkontakt. Kikki Danielsson frågar oss om vi gick i söndagsskola när vi var små (och verkar uppriktigt nyfiken på svaret), ber oss tänka på de som måste jobba på julafton och talar om om allt från sin barndoms dystra jular till sitt beslut att numera leva ensam.
Det är mycket medmänsklighet och empati i hennes monologer mellan låtarna och det är ingen tvekan om att det är äkta.
Men varmhjärtade mellansnack i all ära. De kan inte rädda en hel konsert.
Så jobbar vi med nyheter