De två andra böckerna i trilogin De utsatta – ”Sjön utan namn” och ”Rummet under golvet” – var inte oävna de heller.
Berättelsen om de två syskonen Einar och Eva och deras uppväxt i Midsommarkransen, med en alkoholiserad far och en tidvis fjär mor, fick ytterligare bakgrund och fördjupades.
I ”Det var inte jag”, blir tiden vid Flon föremål för den sorts minnesresor som oftast lockar de riktigt trasiga. Går det att förstå och reda ut det som har varit, hjälper det att försöka? Det är Eva, dottern i familjen, som i vuxen ålder kämpar med sin förtvivlan och längtan efter någon form av ro i själen.
Kanske finns svaren i arkiven, i de dokument som upprättades när familjen utreddes av myndigheterna. Kanske kan Axel – en avlägsen släkting till hennes far som hon träffade i ”Sjön utan namn” – lämna sin kvävande tillvaro och komma till henne. Nog ska det väl gå att mota bort det förflutna?
Problemet för Eva är att hon egentligen aldrig har lämnat huset vid Flon. Det gift som for omkring i pappa Greven af Kransen far även omkring i dottern. Samma gift som gör att sanning och lögn, kärlek och hat är så svåra att skilja från varandra.
Evas tilltagande sjukdom och fångenskap i en olycklig kärlek till sin far är lödigt skildrad av Johansson och det är intressant att även den tilltänkte livskamraten Axel lider av en oförmåga att frigöra sig från sitt tidigare sammanhang.
”Det var inte jag”, ett yttrande som för övrigt har stor betydelse i boken, är inte en symfoni på samma sätt som ”Huset vid Flon” var. Men som gestaltning av de efterskalv som alla våra handlingar och relationer får är den hjärtskärande.
Kjell Johanssons roman är obeveklig och han har ett mycket fint gehör när det gäller trasslet mellan människor.
Kjell Johansson har fint gehör
Kjell Johanssons moderna klassiker ”Huset vid Flon” är en av de absolut bästa uppväxtskildringar jag läst.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!