Kjell Erikssons pappa avled av prostatacancer på 70-talet, 65 år gammal. På den tiden beskrevs prostataproblem som en "gubbsjuka". Att man fick problem med "kisseriet" var något som många inte ville prata högt om, och många sökte heller inte hjälp. Pappans cancer var således långt framskriden när den upptäckte och hans sista tid i livet beskrivs av Kjell som plågsam.
Att sjukdomen till viss del är ärftlig visste man då heller inget om.
Att Kjell Eriksson inte räknas in bland de cirka 70 sörmlänningar som årligen avlidit i prostatacancer de senaste tio åren har flera förklaringar. Den främsta är att hans sjukdom upptäcktes tidigt.
Under Kjell Erikssons senare år i yrkeslivet, runt millennieskiftet, var ärftlighetssambandet tydligare och synen på att låta sig behandlas mer fördomsfri.
‒En kille på jobbet dog i prostatacancer, och flera blev sjuka. Då bestämde personalchefen att alla över 55 år skulle testas en gång per år, på firmans bekostnad.
‒Det beslutet kan ha räddat livet på många, inflikar Kjells fru Birgitta.
Då hade dock Kjell sedan flera år regelbundet låtit mäta sina PSA-värden. Vid en hälsokontroll sommaren 2010 visade det sig att Kjells värden börjat stiga. Testet följdes upp och flera undersökningar genomfördes. Till sist även ett vävnadsprov, vid Universitetssjukhuset i Örebro, som visade att Kjell led av elakartad prostatacancer.
Beskedet var tungt och Kjell Eriksson hann tänka många mörka tankar. Fördelen var att cancern inte hade spridits till skelettet eller andra delar av kroppen, och att sjukdomen därför var möjlig att bota.
[fakta nr="1"]
Under 2011 strålbehandlades Kjell Eriksson både på Mälarsjukhuset i Eskilstuna och på Universitetssjukhuset i Örebro.
‒Jag genomgick två brachy-behandlingar (en form av intensiv strålbehandling) i Örebro och totalt 27 strålbehandlingar i Eskilstuna. På det stora hela har allt gått bra. Det finns dock saker som kunde ha hanterats bättre, säger Kjell.
‒Det tar för lång tid. Tack vare att min fru var så aktiv och låg på så kom jag till Örebro och behandlingen kom igång ett par månader tidigare, än om vi hade väntat på en tid i Eskilstuna. Om det hade hängt på mig så hade jag väntat på min tur.
‒Det var trots allt en elakartad tumör, och de växer och kan sprida sig utanför prostatan. Om vi hade tvingats vänta några månader så hade prognosen sannolikt varit sämre. Vi hade tur för Kjell kom in fem i tolv, så att säga, säger Birgitta.
Ungefär fem månader efter den sista behandlingen kunde man börja ana att kampen skulle kunna sluta lyckligt. Friskförklarad blev han dock först i fjol. Han äter inte längre någon medicin kopplad till sjukdomen men han kommer fortsätta med de årliga kontrollerna.
[fakta nr="2"]
Den första tiden efter brachy-behandlingarna led Kjell av urinläckage. Vissa av de ingrepp han genomgått beskriver han som "lite jobbiga" men på det stora hela har det varit hanterbart.
‒Jag åkte på en infektion och då gjorde det ont som fasen en tid, men det gick över på 14 dagar. Hormonbehandlingen var nog ändå värst. Då hamnade jag som i klimakteriet, brösten växte och jag fick svettningar.
Kjells PSA-värde, som ett tag var över sju, är i dag nere på 0,05 och han beskriver sig som i stort sett återställd.
‒I Örebro säger de att jag är helt återställd och i Eskilstuna har man konstaterat att jag inte kommer att dö i prostatacancer i alla fall. Det känns tryggt att höra och det har gjort att det lugnat ner sig i skallen.
Med sjukdomen i backspegeln ser han stödet från sin fru och en fungerande sjukvård som viktiga framgångsfaktorer. Han vill även framhålla Jan Cederhus, ordförande i den sörmländska patientföreningen Näckrosbröderna, i sammanhanget. "En eldsjäl när det gäller Mustaschkampen".
Kjell Eriksson har inte dolt sin sjukdom för omgivningen vilket frun Birgitta tror är viktigt i sammanhanget.
‒Vi pratar väldigt öppet om det med kompisar och så där, det finns inga tabun. Förr var gubbsjukan mer förknippad med skamkänslor men det har tack och lov förändrats, säger hon.
I dag ser sig Kjell som något av en ambassadör för kampen mot prostatacancer. Paret Eriksson är med i föreningen Näckrosbröderna, en sörmländsk patientförening mot prostatacancer. Kjells råd till andra män är enkelt.
‒Har man prostatacancer i släkten ska man absolut kolla sina värden redan vid 50. Även om man inte vet om det finns i släkten bör man ta PSA-prov från 55. Det finns en del som säger att de inte vill veta av rädsla för att få ett cancerbesked. Men det finns bra behandlingar och även om allt inte går att bota så går det att förlänga livet.