Klassiskt på fem sätt

Där fick vi en utsökt klassisk formkänsla i balans med romantisk klang och värme. Hans Pålsson är som bekant en koncentrerad pianist utan grimaser eller stora gester och han vet hur en flygel fås att sjunga.
I Schuberts stora sonat i
a-moll op 42 hade vi dessförinnan förts in i ett ödsligt landskap av uppgivenhet, med sådana fatalistiska klanger som också finns i Winterreise-sångerna. Starkt och svagt hade sedan växlat med varandra med kulmen i finalrondots kamp, som en danse macabre, tillbaka i moll.
Programmet denna gång bjöd bara på de fyra stora mästarna från decennierna runt år 1800. Ett oklokt val? Nej, tvärtom roligt att höra hur Hans Pålsson ställde Mozart mot Beethoven och efter paus Haydn mot Schubert. Och dur mot moll i samma tonart och annat som var parallellt.
Alla fyra kräver förstås en perfekt teknik med löpningar och drillar, melodier med utsmyckningar mot ackompanjemang. Och allt det där gjorde Mozart-sonaten K 330 så elegant, inte så torrt cembaloliknande som hos en del andra pianister utan mjuk och innerlig.
En ”Grande Sonate” igen som kontrast och mycket övertygande tolkad kom sedan med Beethovens ”Pathétique”, oerhört mycket mer subjektiv och volymstark i c-moll men ändå skönt balanserad.
Haydns A-dursonat nr 12 överraskade genom att låta just åt hållet ”torr cembalo”, som vore den en av Scarlattis många dylika opus, men med kristallklar stämföring, läckra drillar och betagande avfraseringar. Men så är den också tidig och långt ifrån Haydns sista sonater i storhet.