Var och en kunde lägga sitt eget pussel i lördags i Culturum. Först såg det ut som om bitarna inte hade med varandra att göra. Den stora delen verkade också saknas, den publikdragande välkända symfonin eller solistkonserten, som alltid måste finnas i ett traditionellt program. Så som det varit sedan 1800-talet.
Men jag tror att det mesta nu efteråt faller på plats och är resultatet av många kloka idéer.
Häng med här, så ska jag berätta hur mitt eget färdiga pussel ser ut.
Först av allt måste Filharmoniska Sällskapet fylla på med nya åhörare. Den borgerliga publiken med traditionella kulturintressen finns helt enkelt inte kvar eller är kraftigt reducerad i en landsortsregion som Nyköping med omnejd. I dagens digitala värld finns dessutom all musik gratis eller billig via dator och betal-tv. Även allt annat konkurrerar som vi har i välstånds-Sverige.
Glädjande nog vill många unga även i dag lära sig sjunga och spela på Musikskolan. Men katten vet om de vill lyssna på någon annan. De kanske kommer någon gång för att se en kamrat som är med i orkestern. Men de köper inte abonnemang när de blir vuxna år efter år till symfonikonserter, det system som en gång gav ekonomisk trygghet.
Nu var gruppen Gränslösa från Musikskolan på scenen med två låtar folklig musik i spelmanstradition för ett dussintal elever på stråk, blås, gitarr. Och mycket slagverk, förstås måste man lägga till, för med rejält med rytmer till blev det fart och gung över Fantegutten och Per Erik. Kanske satt föräldrar och syskon i salongen och blev sugna på mer.
Bra idé var det också att även orkestern var med i sista låten, som stöd och gemenskap och för ett mäktigare ljud.
Punkt två i min tolkning är att programmet skulle ha med påsk och religion att göra och spegla hur illa det varit både förr och nu med förföljelse av minoriteter för deras språk, etnicitet och tro.
Bra fart och rytmglädje var det över de sju rumänska folkdanserna. Men på det redan 1915 oroliga Balkan var det inte bra att ungraren Bartók sysslade med sådant.
Riktigt roligt med stående ovationer efteråt blev det när orkestern fick pröva att spela östeuropeiskt i ett rivigt klezmermedley ihop med Kandels kapell. Anne Holmers fiol hade dessförinnan spelat intensivt så jag ville gråta i bosniska Moj Dilbere (Min älskling), långsamt, med stöd av alla böjda toner på klarinett, saxofon och dragspel.
Det passade också bra med Prokofjevs Uvertyr över hebreiska teman som inledning, av en tonsättare som valde många års landsflykt i stället för att vara kvar efter ryska revolutionen. Hemlängtan från Egypten och Babylon är ju evigt judiska teman, och finns på många ställen som tema i Gamla Testamentet.
Märkligt är dock att Mendelssohn valde att tonsätta just Psaltaren 42 på sin bröllopsresa, för texten om den symboliska hjorten som längtar till vattubäckar är mörk, om en sorgsen själ i fiendeland. Kanske spelade det stor roll att lycklige Felix med sin familj lämnat judendomen för kristendomen.
I lördags var det slående hur Nyköpings Kammarkör tillsammans med orkestern först fick ljusheten att påminna om Brahms Ein deutsches Requiem och sedan tog vara på uppbyggnaden av dramat. Det var kraft i sången och fast grund för klangen från valthorn, trumpeter och basuner; pukor dock bara i slutet, där moll och mörker fick vika för strålande dur. Jennie Ericssons ljuvligt naturliga sopransolon bidrog också mycket till detta styckes starka verkan. Fantastiskt och uppskattat av alla!