Klicket ledde till Grekland
Plötsligt stod han bara där. Det sade klick. Och klick igen. För Anita Pedersen från Thulegatan i Oxelösund gjorde mötet att livet tog en helt oväntad vändning.
Drivkrafterna kan se olika ut. För Anita handlade det om den kanske starkaste.
Egentligen hade jag inte alls någon lust att göra den där Ålandsresan, det var en envis väninna som drog med mig. Och egentligen ville jag bara gå till hytten och lägga mig då på kvällskvisten. Jag följde bara med henne upp till restaurangen för att hon inte skulle känna sig övergiven.
Det var där han stod, Vagelis Stamo. Född i Grekland men bosatt i Sverige sedan några år.
Vi fick se varanda direkt. Vi blev bara blixtkära båda två. Från den stunden var det bara vi, alldeles självklart, säger Anita.
Hon ler fortfarande varmt åt minnet där hon sitter på sin altan i den lilla grekiska bergsbyn Dafni. Det är den med sina drygt 400 invånare som är hennes plats på jorden sedan 1984.
Vi bodde kvar i Sverige några år. Våra båda pojkar föddes. Vagelis jobbade som bilmekaniker men kände allt mer att han ville hem. Han ville skaffa något eget. Möjigheterna till det var små i Sverige.
I juni 1984 gick flyttlasset.
Jag togs emot med stora famnen av hela Vagelis släkt. Under många år delade vi hus med mina svärföräldrar. De betraktar mig som sin dotter och har varit ett enormt stöd för mig. Numera är jag också ett stöd för dem. Det är så det fungerar här, de äldre hjälper de unga. De medelålders tar hand om de gamla. En självklar uppställning generation efter generation.
Sedan tio år bor familjen i ett egenhändigt byggt hus. Utsikten över berg och dalar är magisk. Ett par hundra meter bort ligger Vagelis bilverkstad. I trädgården bredvid kacklar grannens höns och nere vid bygatans slut ligger kyrkan och kyrkogården.
Numera är pojkarna vuxna. Anitas dagar fylls av arbete hemma, på familjens vin- och olivodlingar, av läsning och promenader.
Bara en enda gång sedan flytten ned för 20 år sedan har Anita varit hemma i Sverige.
Det var när mamma dog kort efter att vi flyttat.
Annars har hon inte ens längtat särskilt mycket. Några tankar på att flytta tillbaka har hon egentligen aldrig haft.
Visst har vi haft konflikter och visst har jag någon gång tänkt tanken att bryta upp. Men det har varit sekundsnabbt. Sedan har jag känt att det är här jag har mitt liv. Jag kommer att stanna här livet ut, dö här, begravas här. Och det känns alldeles, alldeles rätt.
Så jobbar vi med nyheter