Men hon ville ju så väl, hon hann helt enkelt inte med att hålla koll på alla kvitton. Och det är väl tanken som räknas? Försvarstalet för den som slarvar med betalningarna på skattebetalarnas bekostnad har kommit som på beställning efter kvittojournalistikens triumfer de senaste veckorna. I nya boken Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister ger Mona Sahlins före detta pressekreterare Mikael Romero sin version av vad som hände den stormiga hösten för 17 år sedan. Läsaren måste köpa att författaren hyser en ovillkorlig kärlek till sin dåvarande chef, som han är totalt oförmögen att kritisera. Och Romero är påfrestande långt ifrån adjektivet cool. Visst är det modigt att han berättar om sina gråtattacker, men texten innehåller alldeles för många utropstecken och känsloyttringar för att läsaren ska lockas till att använda sin fantasi. Show don’t tell är ett välkänt stilistiskt grepp som Romero verkar ha missat.
Tobleroneboken är den senaste tidens starkaste brandfackla för kvittofuskare. För det handlar om fusk – tidsbrist och goda intentioner är inga ursäkter. Vi kan inte kräva felfria politiker, det vore omänskligt. Men att skattepengar avsiktligen och/eller systematiskt används felaktigt är inte okej. Så var fallet med Toblerone, Tillväxtverket, Säpo och SSF. I går rullade det på med nya avslöjanden om att förre S-ledaren Håkan Juholt gjort för stora hyresavdrag (DN 3/9). Bakgrundshistorien väntar vi ännu på.
Kvittoskandaler är samtidigt kvällstidningsjournalistik i sin renaste form. Bovarna i dramat är inget annat än genomruttna och dramaturgin är alltid densamma. Efter första avslöjandet fortsätter skandalrubrikerna även om de är omotiverade – att Näringsdepartementet åt julbord för 500 kronor per person är egentligen föga upprörande.
När den senaste tidens avslöjanden ställs mot försvaret av fuskare blir det uppenbart att proportionerna går förlorade i diskussionen. Vi mediekonsumenter får inte bara svälja journalisternas rapportering – vi måste tänka själva också.