Kom inte och ändra mina rutiner...
Detta märkliga beteende som jag funderar över är högst vardagligt för oss alla. Jag kan slå vad om att det flesta gör det på minst ett par platser varje dag.
Detta fenomen som jag talar om gör så att jag varje morgon, när jag klivit upp ur sängen, följer ett speciellt schema för att utföra alla mina morgonsysslor. Jag ska till exempel duscha, äta, klä på mig, hinna springa till bussen, och så vidare. Men jag brukar göra dessa saker i en speciell ordning så jag följer schemat. Om något oväntat dyker upp blir jag alldeles konfunderad.
Även när jag åker morgonskolbussen till min skola gör jag på samma sätt. Jag har min speciella plats som jag alltid går och sätter mig på. Sitter istället någon annan på min plats blir jag konstigt nog störd av det. Någon stör ju mina rutiner. Det ska mycket till för att jag ska sätta mig någon annanstans, men jag lovar det har faktiskt hänt.
Samma sak gäller matbordet, där vi alla i familjen har våra speciella platser. Det är som en oskriven lag att man inte sätter sig på någon annans plats. Det låter kanske konstigt, men tänk på det själv nästa gång du sätter dig vid ett bord där du ofta sitter. Visst sätter du dig helst på din vanliga plats?!
Detta märkliga beteende kallas vanor eller rutiner. Varje människa skapar sig rutiner i allt vad de tar sig för. Vare sig det gäller matplatser, bussplatser eller morgonsysslornas ordning. Dagliga rutiner har du säkert hört talas om? Ja, det är det som jag pratar om. Varför skapar vi oss dessa vanor?
Orsaken skulle kunna vara att vi är rädda för att prova något nytt, eller att vi helt enkelt är alldeles för enkelspåriga.
Jag läste häromdagen något mycket bra; Den som aldrig går vilse hittar aldrig några nya stigar.
Mycket riktig, om man blir alldeles låst och inkörd i sina vanor upptäcker man ju aldrig något nytt. Och händer det aldrig något nytt i ens liv lär man sig ju ingenting.
Ett liv utan nya upptäckter blir alldeles på tok för långtråkigt!
Men samtidigt som det här beteendet kan verka fruktansvärt fantasilöst och tråkigt, så tror jag att det är en trygghet för oss människor. Bara det inte går till överdrift och resulterar i tvångstankar tror jag det är lugnt.
Jag menar, om någon, till exempel jag, skulle få för mig att försöka förändra det här vanemönstret så skulle jag kanske råka sätta mig på någon annans plats.
Tänk vilken katastrof som skulle uppstå när den personen fann sin plats upptagen. Då skulle han eller hon bli tvungen att sätta sig på ytterligare någon annans plats, och så vidare och vips skulle jag ha förändrat hela systemet. Antingen blir det jag gör en enastående revolution, eller så ställer jag bara till en massa problem. Kanske är det bäst att vi fortsätter vara lite underliga och håller oss till våra mönster.
Men, bli nu inte jätteförvånad om någon plötsligt går och sätter sig på din plats, då är det bara lilla jag som försöker förändra världen.
Så jobbar vi med nyheter