Kompisar i konst
Konsthallen i Pelles lusthus är nästan till brädden fylld med konstverk. Här summeras en lång tid av konstnärsskap för Ove Brandels och Bengt Reinholtz.
Oves keramik är glaserad i världens alla färger och formerna går från stramt till böljande massivt. Bengts målningar föreställer ansikten, stilleben och vyer över landskap. Färgskalan går från Marockos gula till det vita i den svenska vintern.
Det är alltid lite förväntningar inför en utställning, det är lite speciellt. Nu när vi ju på hemmaplan också, där finns de strängaste kritikerna, eller hur Bengt, säger Ove Brandels med ett skratt.
En utställning innebär ju att det gäller att bli bekräftad, att det man har gjort är bra, säger Bengt Reinholtz.
Ja, det är lite tudelat, det där. Det finns alltid något som man tycker att man kunde ha gjort bättre. Men jag brukar säga att den dagen jag är helt nöjd med ett verk som jag har gjort, då är det dags att lägga ner, menar Ove Brandels.
Det är så de pratar, Bengt Reinholtz och Ove Brandels. Åsikter och insikter faller in i varandra och så har det troligen varit sedan de träffades för första gången under tidigt 70-tal.
De arbetade båda med bildterapi och lärde känna
varandra genom arbetet.
För Bengt Reinholtz var
valet av yrkesliv helt beroende av hur mycket tid han kunde få över till sin konst.
Jag började arbeta inom mentalvården, helt enkelt för att hitta något som jag kunde försörja mig på. Arbetstiderna var sådana att jag kunde hålla på med fritt skapande, säger Bengt Reinholtz.
Ove Brandels föddes in i en konstnärsfamilj och beslöt sig för att keramik var det rätta konstnärliga uttrycket efter ett sommarjobb på en keramikverkstad. Han pluggade kemi för att lära känna glasyrernas uppbyggnad från minsta beståndsdel.
Det är fortfarande en väldigt fascinerande verksamhet. Man kan beskriva en glasyr i en kemisk formel, men man måste ändå se att det verkligen stämmer, se vad som händer. Det är väldigt roligt det där.
Ni har ställt ut tillsammans förut, ni är inte rädda för att verken konkurrerar med
varandra?
Nej, det är vi inte. Det är så väsensskilda material. Snarare är det så att det uppstår en spänning som är positiv mellan verken. Det väcker intresse, säger de.
Inspirationen kommer inte från något speciellt, utan det går mer eller mindre automatiskt, det är de båda konstnärerna överens om.
Man är receptiv hela tiden och snappar upp saker. Olika årstider och naturen, frukter? Det finns en sensualitet i strävan efter den där rätta smultenheten i färgen. Det handlar mycket om motsatser: varmt och kallt, stor och litet eller ljust och mörkt, säger Bengt Reinholtz.
En gemensam strävan är också enkelheten, att reducera formen och uttrycket till så enkelt som möjligt.
Det är det allra svåraste. Man kan sitta och peta med något och dra en linje där och sedan upptäcka en sak till som måste ändras. Sedan har man fått som man vill, men kanske förlorat de andra ingredienserna, som fräschheten och spontanitet. Det ideala skulle vara att om man kunde avsluta precis fem i tolv, precis innan det blev överarbetat, säger Bengt Reinholtz.
Skapandet är glädje och lycka i korta stunder, sedan fem minuter efter kommer tvivlet. Är det tillräckligt bra? Sådant tänker man ständigt på.
Lina Pihl
Fotnot: Utställningen pågår i Pelles lusthus i Nyköping till 7/7.
Så jobbar vi med nyheter