Det gick bra. Speciellt efter paus. Och körens nya dirigent vet hur man leder och har också haft idéer om hur man lättar upp en traditionell konsertform och utnyttjar både salongen och läktaren för rumsliga effekter.
Jag gissar i alla fall att hon låg bakom detta och att fyra sångare ur kören gick in i rollerna som Purcell och Brahms, fru Stenhammar och en väninna till Peterson-Berger. Rätt spexigt med lösskägg och så, men kul om man har lite barnasinne kvar.
Men lite orolig blev jag först. Nästan chockad. Hur har Kammarkören kunnat bli så liten med bara just över tjugo sångare? Och med så många nya, speciellt bland sopranerna?
Nå, det kallas väl helt enkelt generationsskifte och är sådant som alla föreningar går igenom, och något som kören säkert ska klara. Men fler tonsäkra behövs helt klart bland basar och tenorer.
Sedan var det extra svårt med teaterns torra akustik att få till eko-klangerna i Orlando di Lasso och vårens skira fröjder i naturens lundar av Purcell. Med Nils Lindbergs skönt jazz-klangtäta tonsättningar av Shakespeare började kören hitta rätt och fortsatte med det i den så skogsromantiskt nattligt mättade sången av Brahms.
Körens fel var det inte att Kaj-Erik Gustafssons tonsättning av Det är vackrast när det skymmer inte ville fungera för mig. Pär Lagerkvist VAR min pubertets räddare och bara han ska läsa dikten. Utan mer musik än så. Men del ett slutade mycket vackert med Aftonens sång av Roger Wingren.
Så här långt var det redan klart att Ingrid Falk kan det här med dirigering av kör. Inga onödiga vevanden dock, utan det räckte så bra med hennes precisa och uttrycksfulla händer.
I andra avdelningen kom en hel del mer av naturlyrik, och ja, så andlig musik att en kyrka skulle passat och lyft med sin sakrala efterklang. Vackert klingade nu ändå blomsterhyllningen i Seraillets have och än mer Stanfords fantastiskt mångstämmigt naturmystiska The Blue Bird.
Den lyssnare som ville ha frisk vind under vingarna fick inte så mycket och inte ett enda riktigt fortissimo. Kanske bäst så och en dygd av nödvändigheten? Men de sex välkända körstyckena av Peterson-Berger satte färg och tog oss fint till hav och fjäll och furuskog. Med precision i Killebukken. Och bra polskasväng allra sist över Dansa Kicki i Anders Nyberg folkvisearr.