Kören klarade det mesta

I Nyköping var detta år turen kommen till Händels Messias. Visserligen bara första delen men med Hallelujakören på slutet. Och det är lika märkligt varje gång med det slutet hur det blir en sådan kraftförlösning och hur det kan få sångare att överträffa sig själva med att hålla isär sina olika stämmor och att hålla uppe de högsta tonerna. 
Så blev det också i går kväll och med extra konungslig festivitas från barocktrumpeter och pukor.
Sedan följde förstås applåder och blommor och jubel för Bengt Fridén och Gunnar Björkvall, som studerat in verket med sina körsångare. Det vi såg var också ett led i hur en äldre kyrkomusikmästare kommer att lämna över till en yngre.
Och på många sätt var det imponerande att se Gunnar Björkvall i aktion denna kväll. Vi ser ju bara ryggen av honom, men det räcker för att se och känna kraften från hur han leder musiken. Ofta med bara ett slag i takten för att inte hacka sönder utan få fram schwunget. Och när körsatsen var svår hade han tagit ner tempot men höll det också bergfast, som i And He Shall Purify.
I början tog det ett tag för kören att få till klangen och höjden och stämföringen, och i någon svår fugerad sats längre fram räckte de inte riktigt till. Men de klarade det mesta bra, och man måste minnas att de mest är amatörer, inte de proffs som i dag kan sjunga sextondelar hur snabbt som helst.
Orkestern med tidstrogna instrument verkade först tungsint och blek i klangen. Och även längre fram fick man spetsa öronen, men så är kyrkan stor och instrumenten ton-
svagare än dagens. Men när man vant sig var det ett himmelsk skimmer över stråkarna, speciellt i herdemusiken.
Solisterna är välkända sedan tidigare, alla utmärkt välklingande för det glada budskapets jubel, men också mäktiga de känslor av mörker och hemlöshet som med dramatisk beräkning föregår Den gode herdens trösterika budskap.