Kören släpper loss

Ett tema ger också spänst åt programmet. Kärlek? Jodå, inte så originellt förstås men med oändliga variationsmöjligheter. Och så det fiffiga med att förälskade par fick rabatt på entrén.
Plus att det ska vara i maj och soligt ute och livskänslor som spirar.
Ändå går ju mycket av den svenska körlyriken i moll och i svaga nyanser, känsligt och hjärteknipande. I går fick vi mest bara Wikanders ljuvliga ”Dofta, dofta vit syrén” ur den genren. Mycket vackert, men ändå klokt att välja merendels robustare repertoar. Som Gunnar Hahns ”Jag söker uti denna lund” där det sorgsna letandet efter en käresta slutar i dur med ”nu har jag dig funnit”.
Roligt var det också att sångarna fick sjunga också lite svängigare repertoar och i mindre grupper. I första avdelningen spretade det ännu en del i utförande och frigjordhet men höll sig väl inom ramarna och med stort plus för det jazzsvängiga pianospelet.
Efter paus satt bitarna ihop ännu bättre i en liten ram om kärlekens svårigheter och kvinnligt mot manligt. Herrarna sjöng riktigt bedjande med Brahms ”Erlaube mir” och kallade henne ”ljuva hjärtevän”. Och det hördes att kören fått tillskott av två nya tenorer (lite också att den behöver mer tyngd i basstämman).
Roligt att se och höra var herrarnas och sedan damernas sånger åt barbershophållet – ta gärna ut svängarna mer bara och mer basstarkt från damerna.
Mest minnesvärt från kvällen? Jo, överraskande klangrikt och tätt från en kvintett med ”When I Fall in Love” i stil med Singers Unlimited. Kanske finalsången med Beatles och ”Michelle” för stämsången i Jerlanders close harmony-arrangemang.
Bäst var allt kören med härlig klang och dynamik i Nils Lindbergs tre Shakespeare-sånger.