Kören växte ända till en intensiv final

Ja, i går var det ett lätt val, när Nyköpings Kammarkör levde upp till sina traditioner med julkonserter vid två tillfällen i Alla Helgona kyrka.
Stearinljusen brann i den stora kronan över sångarnas huvuden, och det mesta på programmet handlade också om ljus och glädje.
Ibland eftersinnande, som i Sibelius julsång. Likaså i Martins Jaunviksnas uppläsning av Viktor Rydbergs dikt ”Tomten”.
Ibland storslaget,som när Robert Jenderman spelade Sigfrid Karg-Elerts improvisationer över koralen ”In dulci jubilo”. Likaså i de tre psalmerna, då vi alla fick stå upp och sjunga ihop med orgel och kör. Så mäktigt känns det aldrig annars!
Körens första motett i moll av Poulenc försökte med sin komplicerade harmonik tolka jungfrufödandes mysterium, medan den andra rörligt och glatt tolkade änglaskarans ”Ära vare gud i höjden”.
Ofta var vi tillsammans just med de upprymda herdarna i Betlehem och det nyfödda Jesusbarnet. Den gamle William Byrd använde himmelsk längd och tät stämflätning för sin latinska ”Ett barn är fött”. I John Rutters herdesång fick kören i stället leka med rytmerna till pianots stjärnglitter. Och i ”Deck the Hall” var det till och med tralala, fast på engelska. Mycket av samma herdeglädje fanns i Emma Hansons klara sopransolo, medan kören fick gå ner till vackert svag nyans i slutet på ”Away in a Manger”.
Som helhet kan man säga att kören växte från en ibland ojämn inledning sångligt fram till en mycket intensiv final med amerikanen Morten Lauridsens ”O Magnum mysterium” som kulmen. Då stod alla de 27 sångarna i halvcirkel och gjorde något storslaget av denna luftkrävande, stillastående meditation.
Utantill och med stämmorna blandade sjöng de sedan mycket fint, med inlevelse Gustaf Nordqvists julsång och sedan innerligt ”Stilla natt”.
För min del behöver jag ingen julsång på länge efter detta.