Kovändningar det är tidens melodi

Det har snurrats friskt i regeringskorridorerna under 2004. Kanske var det statsminister Göran Persson själv som inledde trenden med sitt tvära lappkast i inställningen till EU. Därefter har nämligen justitieminister Thomas Bodström bjudit på rena piruettuppvisningen efter sommarens rymningsskandaler och nu ser även utrikesminister Leila Freivalds ut att ha börjat vända på kappan vad gäller frågan om de utlämnade egyptierna.
Officiellt har det fortfarande inte gjorts några fel, men det verkliga budskapet lindas in i frasen: Detta är en erfarenhet, och den måste ligga till grund nästa gång vi står inför en likartad situation, som hon formulerade sig till Ekot.
Tydligast av allt har nog ändå Bodströms kovändningar varit. Först var det inget fel på regeringens kriminalpolitik, sedan efter att ministern varit fruktansvärt upprörd över rymningarna så behövdes det byggas ett extra säkert säkerhetsfängelse - som ett handfast agerande mot rymningarna. Men då kom hård kritik mot idén och den fick tummen ner från såväl kriminalvård som kriminologer. Då backade ministern igen och av det superfängelse, som måste byggas, verkar det bli en extra säkerhetsanstalt, som mycket väl kan inrymmas i såväl Hall- som Kumlafängelset. Fast frågar du Bodström har han inte backat en millimeter det hör till spelet för att använda ministerns eget uttryck. Men taktiken förefaller denna gång ha misslyckats, bilden av en justitieminister totalt överraskad av följderna av den förda politiken, dröjer sig ändå kvar.
Allt som allt framstår kovändningstaktiken som ett desperat försök att rädda en sjunkande skuta genom att kraftigt förneka att båten läcker och därefter avsätta stora resurser på att täppa igen hålet.Agerandet må vara ett säkert sätt att minska kritiken i medierna. Men vilken bild är det som förmedlas? Jo, den av en regering som först överraskas av faktum och därefter först och främst inriktar sitt agerande på att försvara sig och frånsäga sig allt ansvar som kan utmynna i negativ publicitet.

Det utåtriktade arbetet framstår som en daglig balansakt i försöket att surfa oskadd på medievågorna. Det ena du säger, det andra du gör. Sådant må utymma i tillfälliga guld i mediehantering, men det måste också ha en inverkan på sikt. Taktiken av successiv kovändning under idog förnekelse borde vara förödande förtroendemässigt. Sådant borde bekymra en regering. Eller så lutar den sig tillbaka i egen förtröstan om att allmänhetens och kanske även mediernas? minne är kort och flyktigt.