Kraftprov på orgeln av Robert Jenderman
Söndagskvällen fick en strålande avslutning i Alla Helgona kyrka. Där står ju numera ett fullgott konsertinstrument på orgelläktaren. Och minst lika viktigt fanns där en musiker som verkligen kunde spela på det.
Men jag häpnade ändå över att han satt upp Julius Reubkes väldiga Sonat över Psaltaren 94. Stycket är från 1857 av en 23-åring som skulle dö i tbc ett år senare, och har mycket av Franz Liszt över sig.
Men när den bortåt halvtimmeslånga musiken utan paus var slut var jag överväldigad.
Jenderman hade då visat att han behärskade allt det tekniska och orkade med det väldiga kraftprovet att hålla ihop de olika delarna i denna högromantiskt laddade musik.
Allvarlig var musiken hela tiden, med eller utan Psaltartexten om Gud som rättmätig hämnare men också tröst för den rättfärdige.
Början sökte sig fram, kromatiskt ormande på djupet, utan tonartsstabilitet ännu. Sedan en oövervinnerlig fasthet med glöd i allegrot, ja på slutet så att jag hänfördes av fortissimoackorden.
Tröst fanns att söka i adagiot där den annars starkt förkunnande orgeln fick tala milt.
Sist den fugerade finalen med trång och knixig kromatik som Jenderman förde mot en förlösande avslutning.
Ovanligt intressant tyckte jag att inledningen blev med Buxtehudes F-durtoccata (nr 156) tack vare flytet i spelet och växlande klangfärger för de fria och fugerade avsnitten.
Ett par koralvariationer av Bach bjöd på renhet och ordning. Tröst och ljus fanns i adagiot ur Widors orgelsymfoni nr 6.
Så jobbar vi med nyheter