Hos Göte Göransson och Gunilla Ståhle har livet och skapandet alltid hakat i varandra. Huset i Aspa Löten fungerar fortfarande både som hem och som arbetsplats.
I rummen med de höga fönstren sitter Göte Göranssons illustrationer på väggarna och Gunilla Ståhles keramikklockor står i fönsternischerna. I Lötens gamla skola, konstnärernas hem sedan över trettio år tillbaka, har det hållits otaliga vernissager och fester. De två konstnärerna har alltid tyckt om att ha folk omkring sig.
– Det har varit så mycket folk här och vilka fester vi har haft! säger Gunilla Ståhle.
När vi kommer sitter de i skuggan bakom huset, inramade av krukor med örter och pelargoner. Göte ger oss varsin kram.
– Det viktigaste i livet är en kram. Det är det visaste jag har kommit fram till i mitt 93-åriga liv, säger han.
Ett liv som har varit fullt av bilder. Göte var inte mer än nio år när hans pappa frågade om han ville rita av farmor. När pappan förvånades över den detaljerade teckningen förstod Göte att han hade talang.
Den noggrannhet som syntes i porträttet av farmodern har löpt som en röd tråd genom Götes konstnärskap, vare sig han har tecknat karoliner eller insekter.
– Jag har alltid varit väldigt exakt i mitt tecknande. Det är på det viset jag har lärt mig allt jag kan om biologi och historia. Genom att med blicken följa handens väg.
Flera gånger under vårt samtal återkommer de båda till seendet.
– Jag har försökt få folk att se, att undersöka vad de ser. Med ord kommer man ingenstans, verkligheten är tyst, säger Göte och Gunilla instämmer.
– Jag säger alltid till mina barnbarn att: ni ska lära er att se, att upptäcka med blicken.
Gunillas egen blick har sett efter funktion såväl som form. Hennes kvinnor i keramik har urverk som tickar i bröstet.
– Jag har använt mitt skapande som dagbok. När jag haft ångest har jag gjort en ångestklocka, när jag haft tandvärk har klockorna fått tandvärk.
En av de klockor som står i vardagsrummet i Löten är kluven på mitten. Inuti kvinnans öppna skalle anas ett oroväckande kallt ansikte.
– När jag gjorde den här klockan fick jag höra att flygplanen hade kört in i world trade center. Då stoppade jag in en terrorist däri. Inte fasen kan man göra en leende kvinna när någonting sådant händer.
Hos Göte och Gunilla tar skapandet inte hänsyn till semestrar eller pensionsålder. Gunilla arbetade med sina skulpturer och bruksföremål fram tills för två år sedan då hon fick en stroke och synen påverkades. Innan dess steg hon upp tidigt och började jobba i verkstaden klockan åtta varje morgon.
– Förmiddagarna har varit helig tid för mig, när jag sitter och jobbar vill jag inte bli störd. Efter klockan 13 har jag fungerat mer som fastighetsskötare, då har jag målat och tagit hand om det som behöver göras.
På samma sätt har Göte tillbringat dagarna i sin ateljé, efter den gemensamma frukosten har paret inte setts förrän till middagen. Framåt natten slank Göte ofta tillbaka in i ateljén för att arbeta några timmar till.
Även om tempot inte är detsamma som tidigare är det fortfarande full aktivitet. I Götes ateljé står åtta halvfärdiga oljemålningar, konstnärens senaste projekt.
– Jag utgår från skisser av en kille som hette Lemke, han gjorde skisser av bland annat karoliner i slutet på 1600-talet. Han var där, då, och jag försöker se vad han såg. Man kan säga att jag försöker göra original av hans skisser, säger Göte.
Målningarna i ateljén skildrar karolinernas vardag; ett arméläger en ledig dag där bössorna står lutade mot varandra och en soldat ligger i gräset och röker. På en annan duk häller en marketenterska upp öl ur en tunna. Göte tittar på målningen:
– Problemet är att jag inte vet om det satt en kran på tunnan eller inte. Och de här grabbarna, de måste bli tydligare, mer distinkta.
På väggarna i ateljén sitter illustrationer ur veckotidningar, från tiden då illustrationer fyllde den funktion fotografier gör i dag. Man ritade till och med på spekulation, berättar Göte.
– Om det var en vacker kvinna eller en bil med på bilden, då visste man att det var större chans att den blev såld.
Vi går nedför den gulmålade trätrappan och passerar biblioteket som rymmer en fackboksamling värdig vilket skolbibliotek som helst.
– Här har vi biologi, där zoologi och där arbetarhistoria, berättar Gunilla.
Göte blir nynnande kvar i ateljén.