Krister – en spelpjäs på världskartan

Håret är grått och ögonen blå. Dörren till kontoret på utrikesdepartementet i Stockholm står öppen och mittemot finns stora fönster. Utanför syns den röda fasaden på Rosenbad och den del av Drottninggatan där turister från Shanghai, Narvik och Sollefteå går i varandras fotspår.
Härifrån leder Krister Kumlin den största konferensen under Sveriges år som ordförandeland i EU. Arrangemanget är en välkommen paus från tillvaron som pensionerad diplomat, precis som folkmordskonferensen och Irakkonferensen för några år sedan.
– Inte en dag i mitt liv har varit tråkig. Visst har vissa dagar varit ruggiga och hemskt jobbiga, men jag har aldrig haft tråkigt. Det är alltid spännande!
Med ömsom stora gester, ömsom blicken i fjärran, ömsom armarna knäppta över magen rabblar han dem, alla de platser han arbetat på.
När Krister en bit in i karriären, år 1982, steg in på FN:s högkvarter i New York, spirade en talang som skulle föra honom runt jordklotet.
– Jag lärde mig förhandla, varje dag var en enda stor förhandling, ett spel. På morgonen ställde vi ut pjäserna i FN-skrapan och sedan spelade vi till sent på kvällen. Jag lärde mig snabbt att identifiera kärnan i olika problem.
Innan New York var han i Washington och efteråt i Guatemala. Där byggde femtio indianer ett hus åt honom vid en sjö mellan fem vulkaner. Men, just som det stod klart kommenderade UD plötsligt hem honom till Stockholm och Guatemalalivet blev en hägring.
Hur kändes det?
– Det var jobbigt, kollegor har berättat att jag var förfärlig… det var oktober och jag längtade tillbaka. Men UD-livet styrs av en slump, man flyttas när en plats blir ledig.
Vad fick du göra då?
– Det blev luftfartsförhandlingar. Vi förhandlade i det oändliga i Moskva och Tokyo om att SAS skulle få flyga över sovjetiskt territorium. Till slut lyckades vi och nu går alla flighter till Japan över Sibirien.
Stolt utvecklar Krister historien. När flygplanen börjat sväva över tundran flyttades han till Bangkok, sedan till Paris, sedan till Stockholm igen. Efter fyra år i Brasilien blev det ambassaden i Aten.
– Och när de en dag ringde och frågade om jag ville komma till Tokyo sa jag genast ja. Japan är landet annorlunda, så fascinerande. Det är som en dimension med andra lagar och regler, till och med kranarna går åt fel håll och grönt är rött och rött är grönt.
Plötsligt faller han in i en sagoliknande utläggning om Japan, om folket och kulturen. Han svävar ut och delar med sig, sprudlar. Men… ingenting varar för evigt.
När vi människor spelar spel i mjukt stearinljussken en ruggig höstkväll väljer vi snabbt vilken färg vi vill vara – paxar röd, grön, gul eller blå gubbe. I verkligheten är det inte så enkelt.
Med ett par år till pensionen flyttades Krister en sista gång – till Stockholm. I en kontorsskrubb på UD fick han känslan av att vara bortglömd.
– De sa att du har varit så duktig och vi ska nog hitta något för dig att göra. Jag satt där i skrubben och fick de mest konstiga erbjudanden. Det var då jag började jag arrangera konferenser!
Konferenserna är i dag hans arbetsliv, trots pensioneringen för flera år sedan. På fritiden umgås han och hustrun Eva gärna med vänner de själva väljer till skillnad från de evigt ytliga kvällstillställningarna under diplomattiden.
Hur var det att vara diplomatbarn?
– Jag gick på internat i Sigtuna i sju år och träffade sällan mina föräldrar, men när jag väl gjorde det på somrarna i huset i Stjärnhov var det riktig kvalitetstid. För mina barn var det annorlunda, de flyttade med och tyckte nog det var ganska jobbigt att bryta upp så ofta.
Familjen möts fortfarande i Stjärnhov?
– Vi är där så mycket vi kan och jag hade faktiskt planer på att flytta dit permanent, men så blir det inte. Det är en sommardröm jag vill ha kvar, det är för ödsligt, dragigt och kallt på vintern.
Vad är det du vill ha i stället?
– Jag vill se folk! Kringflackandet har påverkat mig, jag blir tokig om jag inte får åka utomlands en gång i månaden. Gudskelov finns Ryanair i Nyköping!
Vart åker du?
– Till sonen i London eller dottern i Paris och ofta till Tokyo eller Aten. Påsken brukar vi fira på Antiparos i Grekland.