Kristian lever på takten

När Kristian Fredmark sätter sig till rätta på pallen är han på hemmaplan. Med hopknipna läppar följer huvud, armar och ben med i varje takt och slag. Grabben har rytmen i blodet.
Musiken ger en euforisk, närmast religiös upplevelse. Det är svårt att beskriva men det är ett ständigt sökande efter något. Man vet bara inte exakt vad. Vilket kan vara ganska stressande, säger Kristian Fredmark.
Redan i unga år fick han klart för sig att han ville bli musiker. Som Gnesta-son uppvuxen i Blacksta är barndomen fylld med positiva och trevliga minnen.
Jag hade det mycket bra i Blacksta. Nu bor jag i Malmö men min högsta dröm är att flytta tillbaka hit, säger han.

I tredje klass började musicerandet att ta form.
Jag spelade gitarr i den kommunala musikskolan i Gnesta. Jag ville spela trummor men det fick jag inte för sådant fanns inte här då. Farsan hade redan köpt ett trumset åt mig som jag bankade på här hemma.
På högstadiet lade han gitarren på hyllan för gott. Sedan dess har han koncentrerat sig på att utveckla sitt trumspelande.
Jag gjorde lumpen i arméns trumkår i Strängnäs och läste sedan på en musiklinje vid en folkhögskola i Bollnäs. Förra våren avslutade jag en treårig jazzmusikerutbildning vid högskolan i Malmö.
Nu litar han till trummorna för sin egen överlevnad. Musiken är oftast olika former av jazz och fussion-jazz.
Sedan våren 2001 livnär jag mig på musiken och spelar med i flera band. I juli gjorde jag 23 spelningar och tvingades dessutom tacka nej till flera gig.
Tidigare har Fredmark bland annat jobbat med Meja, Rickard Wolf och Svante Turesson. Men livet som frilansmusiker är ofta knapert.
Man är inte jazzmusiker för pengarna. I början var jag orolig över att jag inte skulle ha tillräckligt med jobb eller pengar. Det gäller att skaffa sig ett kontaktnät med folk i branschen. Nu kan jag slappna av mer, sånt där löser sig med tiden.