Krönika: Balkvällen blir ett minne för livet
Högtidsklädsel stod det på inbjudan. Balklänningar och fina skor, kostymer och kavajer av alla de slag. Och visst är det en speciell känsla att någon gång få klä sig så där riktigt fin och bara dansa och ha roligt.
Så är fallet på min skola i Trosa och
nu var det dags för den årliga balen för tjugonde året i rad.
I veckor har man funderat på vilken klänning man ska ha, vilken frisyr och
vilka skor. De allra flesta hade inte bara provat en klänning, utan hade mer eller mindre kuskat land och rike runt i jakten på en fin klänning.
Några hade även sytt sina vackra klänningar själva, vilket jag beundrar väldigt mycket.
Balen hölls i den nybyggda Tomtaklintskolan och var en obligatorisk tillställning för alla elever i nian.
Jag måste medge att jag blev förvånad över hur många som faktiskt hade tagit sig till balen med glada miner. Om jag inte minns fel så var det nog faktiskt inte en enda elev som inte hade mungiporna ända uppe vid öronen.
Alla var glada och dansade och skrattade. Men man kan ju ändå nästan undra om inte föräldrarna var gladast. Deras stolta miner går knappast att jämföra med någonting jag har sett.
Föräldrarna fick vara med och fotografera ungdomarna när de anlände med sina vackra kläder. Efter ungefär en halvtimme med de miljoners miljarders
kameror som rymdes i balsalen var jag så trött i käkarna att jag aldrig trodde jag skulle orka le igen.
Men det var svårt att låta bli. Stämningen var på topp. Allt danstränande under gymnastiklektionerna
visade sig ha lönat sig mycket bra.
Vissa var självklart riktiga specialister på det där med dans. Så ibland fick man nästan skämmas lite när man inte riktigt hann med i svängarna.
Men som tur var låg de allra flesta på samma nivå i sitt dansande som jag, så det blev inte så många tår som blev trampade på...
När alla hade dansat en stund till Trosa Storband, som stod för musiken, var man var helt slut i benen. Då serverades det mat vid de långa fina bord som stod uppdukade i entrén till skolan. Jag blev lite orolig när jag såg all mat och aktade mig noga för att inte ta för mycket. Men det kändes ändå som att klänningen skulle spricka, trots den pyttelilla portion jag hade slevat upp.
Efter maten var det dags för lärarnas årliga uppträdande. I år bestod showen av sex lärare utklädda till brandmän, sjungande Brandsta City Släckers-hiten Kom och ta mig långt härifrån.
Och jag kan nog nästan lova dig att det inte var en enda person som kunde hålla sig för skratt under den showen.
Det enda som nu blir lite knivigt är att jag inte vet hur det ska gå att vara seriös på nästa veckas lektioner, efter detta framträdande. Det är tur att det snart är sommarlov.
Kvällen var en otroligt lyckad tillställning, som de allra flesta kommer att minnas hela sitt liv. Jag är glad att vi fick chansen att vara med på denna bal. Och jag vill säga ett stort tack till alla som var med och arrangerade. Tack!
Så jobbar vi med nyheter