Ingen behöver alltså tvivla på att Westerberg är en humanist. Men även humanister kan vara högfärdiga. När Röda korset i dag befinner sig i en djup förtroendekris har Bengt Westerberg fler än en fiende som vill förstöra hans trovärdighet.
Till viss mån har kritikerna rätt. Styrelseordföranden i Röda korset ska inte tjäna 800 000 kronor om året. Kompetens får absolut lov att kosta. Däremot finns det något djupt motbjudande i att Westerberg har ett bättre arvode än styrelseordföranden i valfritt börsbolag. God afton, herr Vetbästerberg.
Debatten om biståndsorganisationerna är dock viktigare än Röda korset. Det huvudsakliga problemet är att samvetsindustrin har utvecklats till vår tids avlatsbrev.
Om du inte har tid att bry dig om dina medmänniskor i vardagen, finns numera möjligheten att köpa sig ett bättre samvete. I dagens postmaterialistiska statussamhälle är den kortaste vägen till att framstå som en god människa, att sätta upp ett foto på dörren till sitt rostfria kylskåp.
”Det här är Mbeke ifrån Malawi. Han är vårt nya fadderbarn”.
Allra värst är galorna under vilka godhjärtade människor och företag tävlar om vem som kan skänka mest pengar. Inte sällan väljer arrangörerna att låta någon svensk artist, som av en händelse precis släppt en ny skiva, åka till en afrikansk barnby för att förstärka vår barmhärtighet.
Vad som händer när Alcazar-Andreas rest hem ifrån Angola har mindre betydelse. Huvudsaken är att samvetsindustrin får dina pengar – och att galan blir en bra TV-kväll. Varför bry sig om frihandel när man kan handla fritt med andra människor?
Naiviteten och nymoralismen i vår syn på bistånd är mycket, mycket värre än Bengt Westerbergs årsinkomst.