Men, i ärlighetens namn, är inte bekämpningsmedel och kemikalier något vi hellre har viskat om i stället för att tala om i klartext? I normal samtalston?
Visst förtjänar användningen av bekämpningsmedel att uppmärksammas och informeras om. Men uppmärksamhet i form av sensationsrubriker snarare bidrar till att ifrågasätta och urholka kravmärkningens betydelse än att få människor att sluta dricka té. Eller vin, som ju också förekommer i ekologiska varianter.
Det får en ibland att undra om allt som inte är specialmärkt, därmed är oekologiskt eller oetiskt? Det är högst otroligt.
För inte har väl utvecklingen stannat på att allt i själva verket skulle behöva märkas med exempelvis dödskalle för att förslagsvis berätta att ”du nu kommer att köpa en banan som har besprutats och därmed gjort många män sterila”?
Sedan 1930 har världsproduktionen av kemikalier ökat från cirka 1 miljon ton till cirka 400 miljoner ton. Användningsområdet är givetvis oerhört varierat och långt ifrån alla har direkt koppling med odling och matvaror. I dag finns uppskattningsvis cirka 30 000 kemiska ämnen på Europamarknaden. Det uppges att färre än 1 500 ingående har testats och bedömts efter vad de har för skadeverkningar på människa och miljö. Okunskapen om ämnens farlighet och dess samverkan med varandra är oroväckande, särskilt som historien har visat vilka förödande konsekvenser exponering av kemiska ämnen kan leda till.
Det finns med andra ord anledning att kritiskt granska både innehållsförteckning och ursprung för varorna man köper. Det finns också anledning att vara kritisk till hela hysterin med varumärkning. Ställa krav på krav, helt enkelt.
Carolina Bergquist