Och som om nervositeten inte vore nog är schemat på bröllopsdagen späckat. Någonstans på förmiddagen – i god tid innan min näsa ger avtryck på Richterskalan – ska vi till exempel ta våra bröllopskort.
Huruvida vi ska fotografera oss inomhus eller utomhus är upp till Kung Bore att bestämma. Min sambo har en plan för snö – och en plan för sol. Själv har jag i vanliga fall inget som helst intresse för vädret. Men i dag är ingen vanlig dag. I dag finns inga dåliga kläder, bara dåligt väder.
Hela veckan har vi följt SMHI:s prognoser slaviskt. Och varenda gång jag loggat in på långtidsprognoserna har SMHI gett oss olika spådomar. Innan lunch snö, efter lunch sol. Innan nyheterna plusgrader, efter nyheterna minusgrader.
Bortsett från hagel har SMHI i princip erbjudit oss alla väderlekar som finns. Osäkerheten har fått mig att fundera. Om statens meteorologiska och hydrologiska institut inte ens kan svara på om vi får snö eller sol på bröllopsdagen. På vilket sätt kan SMHI bekräfta klimatalarmismen?
Ingen bör förneka klimatutmaningen. Vi vet att vintrarna har blivit varmare och varmare. Däremot har varken John Pohlman eller Peter Kondrup någon som helst aning om det blir hagel i helgen.
Det är kanske dags att vi drar ner på tempot i våra absolut värsta domedagsprofetior? Vad vi kan vara något så när säkra på är att människan har en unik förmåga att hantera kriser. När kriser väl uppstår.
Uppfinningarna som besegrar klimatutmaningen är förmodligen inte ens uppfunna. Forskarna som tar fram lösningar arbetar sannolikt med verktyg som i dag knappt finns.
Summa summarum. Försök att ta dagen som dagen kommer.
Med eller utan näsryck.