Revolution, historiskt och livsavgörande stod det i gårdagens rubriker om den nya DNA-forskningen. Efter elva års kartläggning har vetenskaparna i det gigantiska Encode-projektet kommit fram till att det som kallats skräp-DNA inte är skräp. Den nyutforskade arvsmassan påverkar över 400 sjukdomar, enligt rönen som i går spreds över världen.
Det kanske låter långsökt, men upptäckterna fick mig att tänka på förtryck, diskriminering, rashat och fattigdom. För det är från ett liv under de villkoren som kunskapen om våra gener stammar.
Historien berättas i Den odödliga Henrietta Lacks av den amerikanska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot. När Lacks dog vid 31 års ålder var hon ovetandes om att hon skulle bli förutsättningen för poliovaccinet och mediciner mot cancer, AIDS och otalet andra sjukdomar. Strax innan livmoderhalscancern tog Lacks liv 1951 sparade läkarna några av hennes celler. De visade sig ha en unik förmåga att dela sig. I dag finns HeLa-cellerna på nästan varje laboratorium i hela världen, de skickades med på den första rymdfärden och sammantaget beräknas Lacks DNA väga över 50 miljoner ton. Att den fattiga, outbildade svarta tobaksplockerskan från Virginia skulle bli historisk förstod ingen när hon dog. I den nya Encode-studien har hennes gener haft en självklar plats.
Berättelsen om Henrietta Lacks illustrerar att vetenskapsdisciplinen life science har dubbel betydelse. Bakom forskning och framsteg finns människor, starka viljor, tragedier och triumfer. Vi får aldrig glömma de etiska gränserna mellan individens värdighet och mänsklighetens framsteg. Frågan kring var och hur de gränserna ska dras går inte att ignorera med den fattiga tobaksplockerskan i åtanke. Få fatt i boken och läs, blir veckans helgtips.