När temperaturen stiger och nätterna blir ljusare åker sprayburkarna fram ur ryggsäckarna. Men många politiker tycker att skapandet är av en ond natur. Klotter skapar otrygghet och ”ger intryck av hög brottslighet” står det i Polismyndighetens handlingsplan för att bekämpa klotter i Nyköping, och i samma veva nämns ”livsstilskriminalitet”.
Stockholms stad har blivit känd för sin nolltolerans mot klotter anno 2007. Observera att det rubriceras klotter – inte graffiti. I huvudstaden är rädslan för konstformen så stor att utställningar med virkad graffiti har ställts in, beställda målningar har stoppats och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) har krävt att Kulturskolan slutar med graffitikurser. Annars kan det bli spridningseffekter, sade hon nyligen (SR P1-morgon 14/6). Förvånansvärt nog fick Kulturhuset öppna en graffitiutställning i veckan – frågan är när den stängs.
Men i det forskningsunderlag som ledde till Stockholms totalförbud finns ingen kunskap om hur sprayandet ska förebyggas, enligt en granskning i Svenska Dagbladet (13/6). Forskningen ger inte heller stöd för det uttjatade påståendet att graffiti skulle vara inkörsporten till grov kriminalitet, enligt tidningen.
I mina ögon är det mesta av klottret, eller graffitin, som syns i Nyköping ganska anskrämligt. Men ur ett konstnärligt perspektiv kan det vara värdefulla manifestationer – skapandekraften finns hos personer som uttrycker sig utanför samhällsordningens ramar.
Kultur- och fritidsnämnden i Nyköping ska snart besluta om kommunen ska göra som många andra har gjort – ge lillfingret och tillåta graffiti på vissa platser. Det är bra att skapande får plats, och skadegörelse på andras egendom ska vara förbjudet. Samtidigt finns en stor ironi i politikernas försök att visa välvilja. Essensen i graffiti är tydlig: det är förbjudet.