I dag öppnar vi lucka 17 i SN:s julkalender. Det har blivit många besök på Nyköpings lasarett den senaste tiden. Vid tolv tillfällen har jag varit med reporter Tommy Kägo på sjukhuset. Det började med ambulansen och sista besöket gjorde jag på operationsavdelningen.
Vi har träffat många människor, både patienter, anhöriga och anställda. Alla besöken har varit intressanta men vissa har etsat sig fast i minnet mer än andra, till exempel besöket på avdelningen för vård i livets slutskede och mötet med Lennart Bjöörn, som förlorade sin cancersjuka fru Ethel, bara ett antal timmar efter att vi hade pratat med honom. Eller när vi var hos fotvården och träffade diabetessjuke Lars-Ove Karlsson, som hade amputerat vänsterfoten och bara hade två tår kvar på högerfoten. Alla har sin historia att berätta.
Men besöket som berörde mig mest var det som är i dagens lucka. Bårhuset. En plats som inte brukar få så mycket uppmärksamhet i nyhetsflödet. Ännu mer sällan ser man bilder därifrån. Jag tycker det är en viktig del i vårt uppdrag som journalister: Att ta med er läsare till platser som ni annars inte kan besöka.
Bårhuset ligger en trappa ner, vid sidan av gamla akuten. Så långt ifrån entrén man kan komma. Leif Åbrink har jobbat i de lokalerna i över 20 år.
– Det är alltid jobbigare när det kommer hit en yngre kropp eller ett barn. Då kan det vara svårt att förstå. En äldre person är lättare, berättade han.
Vi gick in i en hiss, Leif slog sin kod och vi tog oss ner en våning till. Hissdörrarna öppnade sig och vi kom ut i en lokal med fyra till fem dörrar utan skyltar. Den ena gick till trapphuset. Men en dörr hade ett kodlås som Leif öppnade. Innanför dörren var det en längre korridor med fem lite större plåtdörrar. Alla markerade med stora bokstäver från A-E. Väggarna var kala, vita och ljusgrå. En ganska steril känsla och det fanns lite skrapmärken på dörrarna. Jag kände ingen speciell doft även om Leif sa att det kunde lukta lite ibland.
– Här har vi plats för 52 kroppar men det är inte fullt just nu. Vi får se hur det blir under jul- och nyårshelgen, då brukar kropparna bli kvar lite längre, sa Leif.
Han berättade med inlevelse hur en dag på jobbet ser ut. Vad han gör och hur han gör. Värdighet är viktigt, poängterade han.
Det var väldigt intressant och Leif har ett viktigt jobb som är värt att visas upp.
Men på en avdelning har jag varit tillbaka och kompletterat med en bild. De hade mitt telefonnummer och skulle ringa när det blev dags. Jag stod standby. Telefonen har ringt och resultatet kommer ni få se bakom lucka 24...