Manchester, murrigt och kulturkoftor som ger personliga tips. Jag kan riktigt längta efter att gå in i en gammaldags bokhandel långt bort från läsplattor och elektroniska böcker. Jag vet att jag är en utdöende ras, bokhandlarna går allt sämre och e-böckerna säljer som smör. Att de charmiga kulturinstitutionerna borde räddas för att borga för bildning är en ryggmärgsreflex – som jag gör klokast i att trycka tillbaka. Bokhandlare är inga välfärdsaktörer och bör erkänna sig besegrade om kunderna sviker.
Under slutet av 1900-talet gav staten diverse stöd för att boklådorna skulle klara sig. Det är kanske förvånande att inga nya allmosor föreslås i den nya litteraturutredningen som kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth fick i näven på bokmässan i Göteborg i går. Men syftet med bidragen var att böcker skulle säljas i hela landet. När e-böcker kan köpas av vem som helst när som helst sprids litteraturen utan fysiska butiker.
Själlöst, kan tyckas. Men utredningen kommer med en nymodighet för att möta e-boomen. Författarkvällar och litteraturevenemang i bokaffärer ska uppmuntras med bidrag. Det är just där butikernas styrka finns, att böcker är billigare på nätet är en realitet som måste angripas med nya metoder.
Risken finns att butikerna som överlever blir kultursnobbarnas domäner. Kanske är det inget att rädas. När jag var liten åt folk fabriksbakade Skogaholmslimpor och Scans falukorv utan att tänka på surdegsbröd. 15 år senare har många tröttnat på låg kvalitet och urvattnade smaker. Långkok och hemgjord korv har gjort comeback helt utan statsbidrag.
Bekvämt och billigt har sina fördelar när det gäller såväl vad vi äter som vad vi läser. Men när det färdigförpackade står tillräckligt många upp i halsen ökar suget efter något nytt, eller nygammalt. Med stor sannolikhet finns de murrigaste bokaffärerna kvar om 15 år.