Den första månaden var fantastisk. Jag kände mig som en effektivare, gladare och mer social person.
Men snart uppdagade sig baksidorna av mina nya vanor. Mitt behov av kickar och nya tjänster ökade och jag började betala mer. Likt den lömske gudfadern gav säljaren erbjudanden som jag inte kunde motstå. Jag vet att det jag betalar extra för är onödigt, men jag vill ändå fortsätta. Och jag kommer troligtvis att falla för ännu fler frestelser. Och dealen som jag är bunden till gör att jag måste betala i flera år framöver.
Kanske låter det som att jag talar om vägen in i drogträsket. Men det handlar om den uppkopplade människans senaste fälla: mobilträsket.
Visst skrev jag på abonnemangsavtalet. Men jag läste inte alla 16 sidorna med finstilt text. Snart insåg jag att jag behövde extra surf, och jag kunde inte värja mig från att betala extra för Spotify i mobilen, eftersom jag måste ha mina låtlistor på löprundan. Musiken och allt annat jag får ut av telefonen ger mig en extra kick. Sen kommer den feta månadsräkningen. Och jag förbannar min oförmåga att säga nej till alla frestelser.
En färsk undersökning från EU-kommissionen visar att svenskar är väldigt missnöjda med sina mobiltjänster i jämförelse med andra européer. Mobiloperatörerna ställer högre krav på konsumentmedvetenhet än någonting annat jag kan föreställa mig. I euforin över vad som komma skulle övervägde jag inte bieffekterna. Nu är jag fast. Och har mig själv att skylla för att jag helt har tappat fotfästet.