KRÖNIKA: Fler kålhuvuden till Europaparlamentet

De flesta har en, färre vill tala om den. Lönen är på många sätt vårt sista tabu. Inte många av oss vill skylta med vad vi tjänar och om vi är värda pengarna. Särskilt känsligt är summan på lönekontot för våra politiker.
Tanken med Europaparlamentet är att riva gränser: för varor, för tjänster och för människor. Men är det någon gräns EU-minister Cecilia Malmström (FP) i veckan lyckades behålla och kliva över är det lönehyckleriets. I stället för att stå upp för varför svenska parlamentariker tjänar som de gör väljer Malmström att vika åt sidan.
Bakgrunden till hennes undanmanöver är parlamentarikernas kommande löneförhöjning. De som i sommar har lyckan att bli invalda i Europaparlamentet har feta lönecheckar att se framemot. Arvodet kommer att höjas från 56 000 till 86 000 kronor i månaden vilket med dagens fallande krona motsvarar sisådär ett ton Brysselkål.
Om våra parlamentariker gör skäl för kålen eller inte går naturligtvis att diskutera. Men klart är att lågkonjunkturen får löneförhöjningen att sticka i ögonen. Politikerföraktet lär inte minska, valdeltagandet lär inte öka. Vill det sig riktigt illa är arvodet snart högre än antalet väljare.

Malmströms förklaring till varför regeringen väljer att höja arvodet, veckan efter IF Metalls kollektiva lönesänkning, är dock intressantare än summan i sig. Det är lika bra att vi gör det nu och inte skjuter på problemet, konstaterar EU-ministern.
Malmström vill naturligtvis säga att hon är medveten om att arvodet är högt men inte så mycket mer. Fast utan att reflektera över det säger Cecilia Malmström faktiskt allt som behöver bli sagt. Politiker kan numera räknas till den exklusiva skara yrkesgrupper vilka har råd att se bättre betalt som ett problem. Dit hör varken metallarbetare eller journalister.