Förra året sålde Systembolaget uppskattningsvis 300 000 liter bara inför den 31 december och ungefär en miljon liter under hela året. Det är dubbelt så mycket som för tio år sedan. I linje med det har sommeliern Mischa Billing doktorerat i så kallad nasologi, efter att ha gjort en djupdykning i hur en kopia på Winston Churchills favoritchampagne Pol Roger kan beskrivas. Med ord, dans och sång, tydligen.
Våra nya känslor inför champagne verkar förvånansvärt nyrika. Kitschigt oljeoligarkiska. Folk brukade nöja sig med spumante eller cava när något speciellt skulle firas. Vad tyder detta på? Det verkar gå stick i stäv med back to basic-trenden, karaktäriserad av surdegar och tvättmaskinsbollar utan tvättmedel. Det ska vara avskalat och naturligt.
Att fler skålar i Bollinger visar på den dubbelhet medelklassen lever i. Det ska vara ekologiskt och hållbart. Många har råd att välja vad de vill köpa, och därmed även välja bort. Att köpa champagne blir en ironisk gest. En flirt med den värld som många säger sig ta avstånd från. Den materialistiska och egoistiska.
Samtidigt känns det kittlande lyxigt att dricka Tattinger och Bruno Pillard. Att få vältra sig i överflödet, även om få förväntas slå till på Systemets dyraste champagne Armand de Brignac för 49 851 spänn. Det viktigaste är att det är just riktig champange, ingen låtsasversion i stil med Asti Cinzano. Vi har tillräckligt med stil och kunskap för att att välja kvalitet. Samtidigt kan vi vifta med brasklappen där det står att vi bara är ironiska.