Sörmländska pappor tar hand om sina barn när det är som roligast. På sommaren, när de slipper dra på ungarna tre lager kläder och packa utflyktsmat till dagis. Då tar männen ut 30 procent av alla föräldradagar, att jämföra med 20 procent i exempelvis december, skriver SN på nyhetsplats.
Farsorna agerar bonusföräldrar och slipper axla vardagsbördan, klämmer jag ur mig. Motattackerna och förklaringsmodellerna från reproducenter låter inte vänta på sig. Det finns många speciella anledningar till att uttaget av föräldraledighet i vårt fall blev... väldigt ojämställt, får jag höra.
Ingen vill vara en dålig förälder, något som verkar likställas med ojämställd. Även att låta barn växa upp på ketchup och makaroner verkar synonymt med dålig förälder. Men jag har ju inga barn och därför förstår jag inte. Enligt många har vi barnlösa inte ens greppat hur världen är beskaffad – för vi har inte sett fostervattnet skvala.
Det är tydligen mycket man inte förstår som icke-förälder. Och ständigt återkommer frågan när man ska ha barn; inte om. Tro vad du vill om jämställda och moderna Sverige, där löneskillnaderna mellan män och kvinnor håller i sig liksom den skeva maktfördelningen i bolagsstyrelser. Kollektivet är fortfarande utgångspunkten när vi bemöter varandra. Vi antas vilja bli ihop med någon av det motsatta könet och sörja en eventuell barnlöshet. Och enligt Försäkringskassans siffror är det mammorna som torkar bajs och papporna som är lediga när det bär av till äventyrsbadet.
Skriver jag att barnalstrande är en narcissistisk handling blir jag antagligen upptryckt mot en vägg alternativt ratad som barnhatare. Det är lika förvånande som beklagligt att det som inte går i linje med kärnfamiljs-konceptet fortfarande väcker så mycket anstöt. Men sånt kanske svårt att greppa – om man sett fostervattnet skvala.