Uttalandet är förmodligen vad man kan förvänta sig av en pensionerad fotbollsspelare, vars hela person för tankarna till Kalle på kaviartuben. Marcus Allbäck är killen som mår allra bäst när han spottar ut snusen ihop med grabbarna i omklädningsrummet.
Nej. Jag vet inget om sport. Däremot har jag läst en del böcker i sociologi. När landslagets enda världsstjärna ifrågasätter om utnämningen av Allbäck över huvud taget är seriös vet jag vad som hörs: dödsryckningarna av folkrörelser som inte lär sig hantera livet i förorterna.
Zlatan Ibrahimovic är ingen – har aldrig utgett sig för att vara och kommer inte att bli någon – go gubbe. Zlatan nöjer sig inte med att hoppa in sista kvarten mot lag som Moldavien utan vill bli störst, bäst och vackrast. Kommer du ifrån Rosengård finns inte resurser att vara nöjd.
Inte ens när du sedan länge flyttat till andra sidan av stan.
Ibra är snart framme vid sina drömmars mål. Ändå blir skyttekungen i Barcelona aldrig kvitt bilden av en otacksam, överbetald bosnier. Kvällspressens populära kommentarstrådar fullständigt dryper av hat mot en svensk fotbollspelare som just nu är bäst, i världens bästa lag.
Zlatan Ibrahimovic behöver inte förklara varför han ger fingret åt landslaget. Han är större än sina fans. Marcus Allbäck – och många, många fler – bör däremot fundera över varför kidsen i morgondagens landslag skulle vilja tränas av en massa goa gubbar.
KRÖNIKA: Folkrörelsen kan inte förorten
Ingen bör dömas utan att ha fått chansen. Ändå blev jag inte särskilt förvånad när fotbollslandslagets nya assisterande förbundskapten Marcus Allbäck presenterade sig för pressen. ”Min uppgift är att titta till spelarna och vara en go gubbe”, kommenterade Allbäck sitt nya jobb (SvD 14/12).
Så jobbar vi med nyheter