Tillsammans med andra spekulanter som liknar, pratar och tänker precis som oss springer vi runt stan i små cirklar med blå plastskor på fötterna. I vad som kan liknas vid en orgie i klichéer viskar 30-åriga konsulter om sekelskifte, stuckaturer och stora ytor vart vi än kommer. Ibland väntar jag bara på att mäklaren ska locka oss med fribiljetter till Melodifestivalen.
Då skriker jag. På riktigt.
Man ska inte klaga. Men drömmen om 100 kvadrat – utan renoveringsbehov, med balkong – har fått mig klarvaken inför ett riktigt dubbelfel.
Pappa fick rätt. Humaniora gör ingen glad på Hemnet. Kunna räkna är lönsammare än att känna till vem som vann Demokraternas primärval 1988.
Mäklarna erbjuder segregation i sitt vanliga serviceutbud.
Ingen säger rakt ut att så är fallet. Däremot är det alldeles uppenbart att mäklarnas livstilskartläggningar i princip går ut på lika barn, leka bäst. Det är bara att välja och vraka för att slippa grannar som föredrar kvällstidning framför morgontidning.
Om trappuppgångens hushåll uppger sitt intresse för vinresor, så pratar ingen om bag-in-box ifrån Puttgarden. Om adressen i fråga karaktäriseras av öppenhet inför främmande kulturer, kan du vara säker på att den enda i hela kvarteret som röker vattenpipa är kulturarbetaren som går en kvällskurs i orientalism.
I skrivande stund faller miljonprogrammen ihop som korthus. Under tiden köper vi som kan oss fria – och drar av vinsten på skatten. Det är faktiskt en form av apartheid i vilken krämfärgade fondtapeter utgör stängslet mellan vi och dem.
Du sköna nya värld.
KRÖNIKA: Fondtapeten är vår nya frontlinje
Äktenskap börjar ofta med barn. Min blivande fru har förvisso inte övertygat mig om fördelarna med att korsa generna hos en neurotiker, med generna hos en dyslektiker. Däremot hade vi inte gift oss om jag inte visste att hon kommer att lyckas. Det säkraste tecknet i familjebildningen är att vi har börjat att gå på söndagsvisningar.
Så jobbar vi med nyheter