"Staden som fruktade solnedgången" är en gammal filmklassiker från -76 och som handlar om jakten på en galen mördare i en mindre stad. I Trosa och Vagnhärad har man också börjat frukta det som kan komma smygandes: Älgen.
När detta skrivs kan den vresiga älgkon i Vagnhärad som attackerade Lars Eriksson ha förpassats till evigheten av en jägares kula (läs mer på sid 8-9). Samtidigt har ett par andra älgar setts centralt i Trosa och Vagnhärad. Hur rädd ska man egentligen behöva vara för dessa ståtliga pjäser, som kan väga 200-550 kilo och mäta upp till två meter?
Det finns ingen ordentlig statistik på älgattacker. Visst inträffar de ibland, i extremfall med förödande utgång. I september 2008 misstänktes en man ligga bakom sin frus död utanför Loftahammar. I efterhand har polis och forskare slagit fast att det istället var en ilsken älgtjur som dödade 63-åringen.
Min åsikt är ändå solklar: Frukta inte älgen. Jag är uppväxt i de djupa Hälsingeskogarna och har i samband med hundratals fisketurer och lika många strövtåg haft åtskilliga älgmöten på nära håll i såväl samhällen som skogen. Och varje gång har älgen/älgarna blivit betydligt räddare än jag och brakat i väg.
Nej vad gäller rädslan för älgar (och även andra vilda djur) säger jag som farsgubben: Fästingar är långt farligare än älgar i det här landet!