Det bara slog mig häromdagen. Det går inte längre att blunda för fakta: jag är så otroligt inne.
Feminismen är det nya svarta, som min kollega Jenny Palmqvist skrev häromveckan, vegansk mat finns med på var och varannan trendlista och platsen jag bor på kan få personalen på ett av de senaste raw food-ställena på Södermalm i Stockholm att buga sig av avund/vördnad/respekt (det är en sann historia, även om det inte var jag själv som upplevde den).
Check, check, check.
Jag är alltså helt rätt.
Jag har kallat mig feminist så länge jag kan minnas, har inte ätit kött på mer än två decennier och flyttade – eller snarare flyttades, jag var fyra år vid den tidpunkten – till landsbygden utanför Gnesta för mer än 30 år sedan, på den tiden när orten fortfarande bara var en sista anonym utpost på både Sörmlands läns- och Stockholms pendeltågskarta.
Någon skulle kanske säga att jag var före min tid, men jag är inte säker på att det är en helt korrekt beskrivning av verkligheten. Trender kommer och går, så snarare är det väl så att det kommer en tid i de flesta människors liv då de åsikter just de står för får lite extra uppmärksamhet. För mig tycks den tiden vara just nu. När jag nu närmar mig de 40 är jag alltså mer hipp än någonsin förr. (Med risk för att avslöja mig: används ens det ordet, hipp, längre?)
Återstår att se hur länge det varar.