Mitt största bekymmer är vilka förutfattade meningar som fortfarande råder kring namnbyten. Till skillnad från mig är min sambos familj nästan ensamma om sitt efternamn. Unikiteten symboliserar en stolt historia som innefattar alltifrån en sovjetisk invasion till att jobba hårt för att skapa sig ett bättre liv i Sverige.
Själv har jag fått mitt efternamn från pappas styvfar. Om honom vet jag inte mycket mer än att han var kommunalråd i Malmö och en av de första S-märka politikerna som inte lyckades klippa sönder rätt kvitton.
Möjligen var han en hyvens man. Men ett av mina tidiga minnen är när moderatbarnen hemma i Sveriges mörkblåaste kommun ringde på ytterdörren, höll upp löpsedeln och konstaterade att farfar minsann var i tidningen.
Sedan dess röstar jag inte på Socialdemokraterna.
Nåväl. Min sambo har förklarat för mig att hon inte tänker vara gravid i nio månader för att föda ett barn som inte bär hennes namn. Väger man ihop alla faktorer blir valet alltså lätt som en plätt. Vi tar hennes efternamn. Och gifter oss i närheten av hennes barndomshem, eftersom ungerska släkter tenderar att ha fler syskon än svenska.
Valen har visat sig vara mer uppseendeväckande än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Måhända kunde man förväntat sig att kyrkan ger äktenskapets välsignelse genom att förklara hur kvinnan lämnar sitt hem för mannen.
Men när unga, välutbildade vänner blir förvånade över vem som tar vems namn blir det inte längre tragikomiskt. Jämställdhet som inte kommer längre än till altaret är enbart tragisk.
KRÖNIKA: Jämställda fram till altaret
Just nu håller min sambo och jag på att planera vårt bröllop. Vi har alltså en hel del att tänka på. Men vad som har kommit att bekymra mig mest är inte vilken förrätt, som går bäst ihop med huvudrätten. Inte heller bordsplaceringen och vilka släktingar som bör hållas så långt bort ifrån varandra som möjligt är något större bekymmer. Sånt löser sig.
Så jobbar vi med nyheter