Samtidigt som kostnaden för kommunikationsenheterna alltså skenar, knäar anställda i andra delar av den kommunala verksamheten under tuffa och pressade arbetsförhållanden. Det kan naturligtvis tyckas anmärkningsvärt i sig.
Dessutom väcker utvecklingen en annan fråga. Vad händer med demokratin när myndigheterna lägger allt mer krut på att själva ha kontroll över den information som når medborgarna? Enligt kommunikatörernas yrkesnormer ska de bland annat förvalta och utveckla verksamhetens förtroendekapital – en yrkesbeskrivning som enligt vissa forskare delvis för tankarna till propaganda.
Samtidigt minskar antalet journalister i spåren av de lönsamhetsproblem som branschen brottas med. Det gör demokratifrågan än mer aktuell. Journalisternas roll är att granska makten, vilket kan leda till att myndigheternas förtroendekapital antingen får sig en törn eller förvandlas till aska.
Det är svårt att se denna utveckling på något annat sätt än att maktbalansen håller på att förskjutas. Propagandan, eller det som kan liknas vid propaganda, stärker sina positioner. Granskarna får det tuffare.
Men även om utvecklingen är bekymmersam står fortfarande den granskande makten, journalistiken, stark. Det bevisar inte minst dagens reportage – och de reportage som kommer.