På andra sidan finns barnvagnarna, spisarna och sminket. Det är flickornas domän. I leksakskatalogerna är det lika enkelt att inte hitta fel saker till fel kön.
Jag är livrädd för att falla i den rosa-blå fällan om jag får barn. Genus, det vill säga den socialt konstruerade könstillhörigheten, har hamrats in i män och kvinnor i årtusenden. Det har gjort det normalt att män är starka och felfria och kvinnor känslosamma och kompromissande. De flesta människor vill vara normala och vi tar mer eller mindre medvetet intryck av idealen. Könsstereotyper vill jag absolut motarbeta, tänker jag idealistiskt. Och förbannar den dag då jag förmodligen kommer falla till föga för en dotters vädjan om en dockvagn.
Rosa – den farliga färgen, är titeln på en ny bok av genusforskaren Fanny Ambjörnsson. Vi som är livrädda för könsstereotyper skulle nog behöva läsa den. En tjej som leker prinsessa blir inte ett underdånigt våp och en kille som har blåa kläder blir ingen okänslig machoman helt av sig självt, det har jag insett. Färgen rosa har blivit en symbol för det svagare könet, ironi, kitsch och används samtidigt i kampen mot kvinnoförtryck.
Vi borde varken vara rädda för rosa, blått, dockor eller actiongubbar. Men vi socialiseras in i roller. Därför är det synd att tjejer uppmanas att sy korsstygn och titta på medan pojkarna leker Star Wars med lasersvärd. Så det ser ut i leksakskatalogerna. Om barnen byttes ut mot vuxna skulle tankarna gå till kataloger från Berlusconis förlag.