Vi som verkar inom forskningsprojektet har länge känt till bekymren med utrymmet för maktmissbruk i Sverige. Faktum är att min första krönika här i SN, för drygt tre år sedan, handlade om korruption i Sverige. Sedan en månad tillbaka har frågor om korruption och maktmissbruk hamnat i det offentliga blickfånget tack vare Marianne Samuelsson-affären.
Från min horisont ter det sig underligt att så många samhällskommentatorer har blivit så tagna på sängen av denna händelse, och unisont drabbats av kollektiv indignation inför det inträffade. Missförstå mig inte – det är oacceptabelt att i en rättsstat resonera som Samuelsson. Men, det sätt på vilket hon argumenterade – att böja på lagar för en enskild person inom näringslivet för att långsiktigt gynna Gotlands utvecklingskraft – är sannolikt vanligare än vad man i allmänhet tror.
I en enkätundersökning som Dagens Samhälle redovisade i juni, visade det sig att Lagen om offentlig upphandling (LoU) är den lag som svenska kommunstyrelseordförande ogillar mest. Lägg till att var fjärde ledande politiker och tjänsteman säger sig kunna tänka sig att kringgå Lagen om offentlig upphandling för att gynna det lokala näringslivet. Detta är förövrigt ingenting som enbart företrädare för kommunerna tycker. En färsk undersökning visar att hela 85 procent av Sveriges småföretagare tycker att kommunerna aktivt ska gynna det lokala näringslivet vid inköp.
Alltså, å ena sidan har vi en stor efterfrågan från småföretagare på kommuner att kringgå lagar. Å andra sidan har vi kommunala företrädare som dels ogillar lagstiftningen, dels uppger viss vilja att kringgå denna. Även om vi naturligtvis kan och bör uppröras över enskilda skandaler, som till exempel Samuelsson-affären, finns ingen anledning att överraskas över att de inträffar. De äger nog rum oftare än vad vi tror. Samuelssons miss var att uttryckligt formulera sig som hon gjorde – och fångas på band. Och sådant straffar sig.
Gissur Erlingsson
statsvetare, Gnesta
KRÖNIKA: ”Maktmissbruk borde inte förvåna”
Sedan 2007 deltar jag i ett stort forskningsprojekt om maktmissbruk i Sverige. Jag och mina kollegor möttes av skepsis i början. Man frågade oss varför man skulle lägga ned tid och pengar på att forska om korruption i Sverige, som ju brukar toppa listor över världens minst korrupta stater. Tja, min motfråga brukar vara: argumenterar du på samma sätt om jämställdhetsforskningen, att man ska låta bli att forska om jämställdhet i Sverige bara för att Sverige tillhör världens mest jämställda länder?
Så jobbar vi med nyheter