Först tänkte jag "vad skönt, jag har sluppit undan". I kölvattnet av Weinsteinövergreppen i Hollywood och journalisten Cissi Wallin som outade en uppburen kollega som våldtäktsman började alla lägga upp egna berättelser på sociala medier under hashtaggen MeToo. Mig också. Som i "det har hänt mig också".
Nej, inte alltid våldtäkt. Men sexuella övergrepp, större och mindre. Och jag tänkte "jag har haft tur".
Fast sen började jag minnas.
Män med rejält stånd som tryckt sig mot mig på bussen. Kompis som börjat tafsa och bara mumlat "men din kille kommer inte att märka nåt", när jag drog mig undan, som om min killes invändning skulle vara viktigare än mitt eget motstånd.
Trevande händer innanför tröjan, en förväntan på ett ligg som tack för skjutsen. Manliga chefer som på stående möten ställt sig alldeles för nära, ett flås i nacken i dubbel bemärkelse.
Män som tar sig friheter tycker säkert ofta att de gör det med glimten i ögat. Tjejer "bjuder ut sig" och "överdriver" mäns slemmighet. Alla män är ju inte såna!
Nej, absolut inte. Majoriteten av alla män jag känner, och de är många, är finfina killar, pappor, chefer, kollegor. Och jag tror att de skulle baxna om de insåg vidden av det sexförtryck som vissa andra män ägnar sig åt. Och om de insåg hur lång tid efteråt sådana övergrepp, stora som små, sätter sig i kroppen, i självkänslan.
Nu växer protesterna lavinartat. På Twitter trendar #MeToo över hela världen. Facebookstatusarna har aldrig varit så likadana.
Men nu gäller det att även männen sätter ner foten mot det de ser. Och att de är mer uppmärksamma. För även om det inte borde vara så, så kommer det att bli skillnad först när alla ni fina män protesterar tillsammans med oss. Det berör faktiskt #YouToo.